2005-09-21

Kvarsittning och tandläkarvåld

Ydrevägen 11. Kafferep hos Rosa Säll år 1944. I korgstolen Frans August Säll, därefter åt vänster: Sally Ring, Vivan Johansson, Hulda Carlsson, Inga, Ada Lund, Greta Berthelsen, Rosa Säll, Knut Lund, Ebba. Ovanför backkrönet skymtar Bobergs speceriaffär.

 


Minnen från Tranåskvarn fram till 11-årsåldern (eller 1949) Del 2 av 3


Fortsättning från förra TP

Sedan blev det klass tre i Norra Skolan med Hans Corne som lärare. Han var av den gamla sorten och utgick från att jag var oförbätterlig och gav underkänt i de flesta ämnena med kvarsittning som följd. Det var hans eget enkla sätt att bli av med mig.
Jag fick gå om tredje klassen, nu med Agnes Gulve som lärare. Det blev ett lyft. Hon var sträng men rättvis och blev med tiden ryktbar för sitt rent privata leverne. Men i skolan var hon en mycket duktig pedagog. Tidvis flyttade hon upp min skolbänk vid sidan av katedern så att hon kom åt att ge mig en hurring då och då utan att behöva resa sig.
När skolklassen träffades för 30-årsjubiléum hade man möblerat likadant med min bänk uppe vid katedern, något som morsan då tyckte var genant att läsa om i tidningen.
Under de här åren hände en hel del. Till skolavslutningarna, som var en befrielse, brukade vi plocka blommor hos ”Mullvaden”, trädgårdsmästare Elias Holmgren i Sågarebacken, eftersom tjejerna fick göra så. Men gratisblommorna gällde enbart flickor eftersom gubben gillade att se dem gå där och plocka. En gång kom Mullvaden till skolan och klagade på oss och vi fick stryk på själva examensdagen. Men vad gjorde det – mer än två månaders sommarlov började ju den dagen!
I syslöjd hade vi ”Alladia”, Aina Halldin, som lärarinna. En lektion fyrade jag av en raket, som for runt i skolsalen och slutligen fastnade i hennes kjol. Tilltaget renderade i ytterligare en omgång stryk. Ofta fick lärarinnorna be lärarna om hjälp vid bestraffningarna. Vad jag minns så var ”Hjalle Gråben” mest rutinerad på att banka skiten ur små busiga barn.
Värst var tandläkarbesöken på dåvarande Folktandvården. Det här var i uppbyggnadsskedet och deras huvudsyssla var att borra utan bedövning och fylla med kopparamalgam. Efter ett första besök vägrade jag konsekvent att gå dit fler gånger. Istället fixade jag själv tandvärken genom att släppa en droppe Lapis i karieshålet och döda nervpulpan.
Det gick något år, men en dag bad Gulve att jag skulle gå upp med ett par böcker till ”Hjalle Gråben” i skolsalen ovanför. Så fort jag steg ut i kapprummet kastade någon en filt över mig och flera bar mig sprattlande till en stol och tryckte ner mig där. När filten togs bort stod tandläkaren och tandsköterskan framför mig medan Hjalle och ”Pjatten” höll fast mig i stolen.
När tandläkaren sedan plockade fram en stor tång för att dra ut de tänder jag vägrat laga tidigare fick jag oanade krafter. Jag slet mig loss och hoppade sedan rakt ut genom det stängda fönstret och höll mig undan i flera dagar. Agnes Gulve lyckades till slut hitta mig och lovade dyrt, att så länge jag var hennes elev skulle jag aldrig mer behöva träffa någon från den förhatliga Folktandvården!
Betygen blev rätt skapliga och morsan gladdes. Utom i uppförande och ordning där jag hade betygen C i flera år – sämsta vitsordet på den tiden. Under de sista åren hos Agnes Gulve infördes de så kallade standardproven som gav en rättvis betygssättning på riksnivå. Jag kunde därför senare fortsätta i det Högre Allmänna Läroverket, som det hette, trots att jag under de fyra åren inte öppnat en läxbok.

En förunderlig bytesaffär
Nu tillbaka några år och en intressant händelseutveckling. Maskinisten på Elverket Olle Karlsson och hans fru Inga bodde ovanför Bobergs Speceriaffär på Ydrevägen 8. De hade trots trägna försök inte begåvats med något barn. Jag var då i tre-fyraårsåldern och mamma Greta lånade då ut mig till Inga, där jag fick vistas hela dagarna medan morsan jobbade.
Det funkade – efter bara ett par tre månader blev Inga gravid och födde senare dottern Ann-Marie.
Morsan hade läst någonstans att det här sättet kunde ge god utdelning. Och utdelning blev det ju för båda parter. De fick äntligen ett efterlängtat barn och morsan fick barntillsynen ordnad i flera månader.
Jag besökte Olle och Inga ungefär 30 år senare när de bodde på Götgatan och de kunde aldrig glömma denna förunderliga bytesaffär i början av 1940-talet.

Sjukdomen Vedfrossa härjade
Mest höll jag ihop med Stig Säll, Lasse Haga, Rolf (Sehit) Gunnarsson och ibland Janne Pettersson för att nämna några. Man kunde också leka med flickor i den här åldern fast det inte var så populärt bland grabbarna.
Flera av mina lekkamrater drabbades varje år av sjukdomen Vedfrossa. Varje gång vedlassen tippades av på gårdarna insjuknade en del barn i hög feber och blev sängliggande. Det här var en psykosomatisk sjukdom som gjorde att de inte kunde hjälpa till att trava in all veden i vedbodarna. Det fick andra göra och när veden var travad och allt var klart tillfrisknade de drabbade!
På den tiden slängde man inte bort mat och mögligt bröd åt man efter att ha skrapat bort det. För att vi skulle få i oss brödet kom en familjefar i kvarteret på uttrycket: ”Ät mögligt bröd pojkar så blir ni starka!” Vi tog honom på orden och när vi inte kunde få tag i mögligt bröd hemma gick vi runt i kåkarna och frågade om vi kunde få mögligt bröd. Inte blev vi starkare, men inte heller sjuka av det.


 

Ljungbergs smedja på Ydrevägen 10. Till vänster i hörnet syns en gren från det stora körsbärsträdet med Tranåsmoreller. I baracken under bodde "Verner sme". (Foto 1977 av Sten Jaginder)

Lärde mig fiska tidigt
Jag lärde mig fiska i tidiga år av främst ekonomiska skäl eftersom jag då kunde sälja fisk. Stig, som är ett år äldre, lärde mig snara gäddor nere vid väveribron och Totto Boij lärde mig fiska med gäddsax i Tingshusdammen.
Redan i nioårsåldern byggde jag min första masonitjolle efter att ha studerat hur de äldre killarna bar sig åt. Det gick jättebra, men sen skulle den tjäras och både jag själv och kläderna blev ganska nersmorda. Men morsan fick bort det med vanligt smör.
Efterhand hade jag mina fasta fiskkunder. Jag vittjade tidigt på morgnarna före skolan. Sedan kunde jag skolka någon timme för att hinna leverera fisken. På eftermiddagarna gällde det att meta mört för att sedan agna gäddsaxarna framåt kvällen.
Bästa utdelningen var vid midsommartid varje år när gösen lekte. Jag fiskade då med bambuspö nere vid väveriet med siklöja som agn. Det gällde då att ha kroken med agn så nära botten som möjligt och klarade man detta kunde man få upp till dussinet i timmen. Kärringarna stod i kö med hinkar och väntade med kontanter i näven. När det gick som bäst fick de själva slå ihjäl gösarna eftersom det gällde att snabbt agna på och kasta ut igen.

Under de här åren var standardklädseln, under sommaren, gymnastikbyxor, gymnastikskor eller barfota, morakniv och tidvis slangbella. Den senare bytte vi efterhand ut mot luftpistoler, som vi köpte direkt på Putte Hjelmkvists fabrik på Missionsgatan.
Somrarna var härliga och härligast var när körsbären mognat i augusti. Vid Ljungbergs smedja fanns ett jätteträd med äkta Tranåsmoreller.
I bland annat det här trädet brukade vi dagligen sitta ett halvdussin och äta körsbär med kärnor och allt. Hela körsbärssäsongen led vi av ständig diarré, eller rännskita som det hette. Då gällde det att sitta så högt som möjligt i trädet eftersom behovet att skita kom omedelbart och utan föraningar. Ner med gymnastikbyxorna samtidigt som man ropade se upp därnere! Tarminnehållet formligen sprutade ut på dem som satt under och kärnorna i skiten studsade mot taket på baracken under.
På plats vid smedjan fanns emellertid stora fyllda vattenhoar i betong där de drabbade kunde tvätta av sig det värsta för att sedan åter äntra morellträdet och fortsätta några grenar högre upp.
Senare på eftersommaren i september kom ytterligare en rännskiteperiod på två tre veckor. Det var plommontiden, men då svalde vi inte kärnorna.
Ljungbergs smedja var ett populärt tillhåll för oss grabbar men en del går dessvärre inte att berätta i skrift. Min genväg från Plangatan till Ydrevägen gick alltid genom smedjan.
En läskig händelse var när en stor märr, som skulle skos, slet sig och försökte hoppa över det spjutspetsförsedda järnstaketet. Hela buken skars upp och mage och tarmar spreds ut på trottoaren. Ett identiskt likadant staket finns idag kvar vid Ljungbergs familjegrav på Gamla Kyrkogården på Säbyvägen.

Fortsättning följer


Bevan Berthelsen

 

Klicka här för nästa avsnitt. Del 3 av 3

 

 

Denna sida ingår i sajten www.frinnaryd.com