2005-12-14

TP-medarbetare som själv blev internerad 1946

Skräckhistorierna om barnhemsbarn har blivit världsnyhet

 

I SVT-2: s Dokument inifrån sändes den 27 november programmet ”Stulen barndom”, som väckte mycket stor uppmärksamhet.
Det handlade om hur svenska barn, med statens goda minne, utsattes för psykisk misshandel, tortyr och fysisk misshandel under flera decennier.
Den internationella nyhetsbyrån Reuter har förra veckan också kablat ut dessa rysliga uppgifter över världen. Svenska tidningar, såväl dags- som veckopress slåss nu om att få publicera både en och helst flera berättelser i sina tidningar. Dagens politiker skäms och en del har redan bett om ursäkt.

Här står jag med mamma Greta utanför vår bostad på Plangatan 6 efter hemkomsten från sju månaders deportering på skräckhemmet i Skåne 1947.

I följetongen Minnen från Tranåskvarn, som gick i tre avsnitt i Tranås-Posten den 14 september berättade jag i korthet om hur jag själv internerades i sju månader på ett skolhem i Skåne:

Rena hundbettet
Sedan blev det småskola, med Ebba Ståhl som lärarinna, i samma skola som Kindergarten fast på bottenvåningen. På den tiden fick vissa barn mycket stryk av en del lärare, som oftast gav sig på faderlösa eller fattiga barn. Morsan var änka och jag fick min beskärda del. Visst var jag ett riktigt busfrö och hittade på en massa rackartyg. Men när hon misshandlat mig i flera månader fick jag nog och bet henne ordentligt i handen. Rena hundbettet sades det senare.
Dagen efter satt jag med morsan på tåget på väg till Lund. Jag hade med omedelbar verkan deporterats, av stadens barnavårdsnämnd, till ett skolhem utanför denna universitetsstad för att jag inte längre lät mig hunsas av överheten.
Här tillämpades militär disciplin med uppställningar på gårdsplanen. Uniformen bestod av ett blåställ och träskor. Under vintern kompletterad med yllesockor, ylletröja och en stickad yllemössa, som gick att dra ner över öronen.
Jag skulle kunna skriva mer om den rysliga behandling som barnen på det här skolhemmet utsattes för. En flicka fick sätta livet till i bukhinneinflammation eftersom hennes rop på hjälp för sin smärta bemöttes med: ”Håll flabben din jävla simulant!” Och jag var sju år och yngst i denna arma skara av barn som misshandlades dagligen och där de flesta var sängvätare. Till och med vår småskolefröken fick utstå slag från personalen och hon grät ofta under lektionerna.
Jag hade emellertid en släkting utanför Väderstad, bondeförbundare, en duktig och aktiv människa. Han menade att jag inte skulle straffas för att jag liksom handlat i självförsvar och ordnade så att jag kom hem till Tranås igen efter sju månaders förvisning.
Det väckte stor munterhet längs Ydrevägen när jag dök upp igen med en bred Skånedialekt. (Slut på citatet).

Skolhemmet Råbylund
Den 14 november 1946 anlände jag till Råbylunds Skolhem, som låg ute på Skåneslätten utanför Lund. I drygt sju månader, till den 23 juni 1947, vistades jag på detta nazistinfluerade skräckhem. Frågan är om inte skolhemmen var ännu värre än barnhemmen?
Väl på plats och sedan mamma Greta lämnat mig för att återvända till Tranås beordrades jag att klä av mig naken för att sedan kläs i ovan beskrivna uniform.
Jag tilltalades med namnet ”Bartil” av personalen. Då jag protesterade och talade om att jag hette Thorvald fick jag ett knytnävsslag rakt i ansiktet så att jag flög flera meter över golvet. När jag kvicknat till skrek någon ” här heter du Bartil din jävla drul – är det förstått!
Jag fick dras med namnet Bartil, som är det skånska uttalet av Bertil, under hela min vistelse på skolhemmet. Det här nya förnamnet hade de konstruerat av mitt efternamn Berthelsen.

Saltsill och frusen potatis
Maten var mestadels i mycket dåligt skick. Potatisen som serverades var frusen och bedrövlig och övriga anrättningar gick bara att gissa vad de bestod av. Flera gånger i veckan fick vi islandssill direkt ur tunnan och ibland stekt tillsammans med den oätliga potatisen. De stackare som vågade lämna något på tallriken fick sitta kvar i matsalen hela eftermiddagen till framåt natten och de som kräktes upp eländet fick äta upp sina egna spyor under hot och slag. På kvällarna serverades mannagrynsgröt och då tvingades även de som ännu inte klarat att få i sig middagen en tallrik gröt som extra påspädning. Enda ljuspunkten var torsdagarna då det serverades ärtsoppa med vita späcktärningar i.
Av den här kosten var vi flera som blev sjuka och led periodvis av veckolånga diarréer. Sket man på sig gällde det att försöka få kalsingarna rena med upptinad snö eftersom toaletterna bestod av vanliga utedass. Lyckades man inte med detta fick man klä av sig naken och de skitiga kalsongerna gnuggades i ansiktet på den ertappade. Efter kalsonggnuggningen och en omgång stryk duschades man sedan i iskallt vatten och fick gå till sängs.

Föreståndarinnan hade oinskränkt makt
Som jag tidigare nämnt var många sängvätare. Här var behandlingen densamma, det vill säga gnuggning i ansiktet med de pissdränkta lakanen, misshandel och iskall dusch.
Totalt var vi ungefär 25 barn varav ett halvdussin flickor. Själv var jag yngst och de äldsta var väl uppåt 15 – 16 år.
En annan vanlig bestraffning bestod i att man fick stå i en skamvrå med en sked vitpeppar i munnen. Det här ansågs vara en lindrigare bestraffning och tillämpades om man till exempel varit uppkäftig eller använt svordomar.
Bland de äldre barnen förekom ofta slagsmål sinsemellan. Något som personalen uppmuntrade och avnjöt med förtjusning. Eftersom jag var minst klarade jag mig bra från dessa gladiatorspel där även tillhyggen, som träpåkar tilläts.
Föreståndarinnan, fru Nilsson, hade oinskränkt makt och ve den unge som vågade sätta sig upp mot henne. Det slutade oftast i skolhemmets isoleringscell efter en rejäl omgång stryk.
Det hände då och då att någon av de äldre pojkarna beordrades till föreståndarinnans rum för att övernatta hos henne. Om detta vågade få snacka om och som liten åttaåring begrep jag inte alls vad deras övernattningar hos fru Nilsson bestod av.

Återvände med ett snitt i pungen
De tvångsinternerade barnen kom från vitt skilda hemförhållanden. På Råbylund placerades barn till ogifta mödrar, judar, tattare eller som i mitt fall odisciplinerade barn.
Varje månad var det någon av tattarkillarna som på morgonen kördes i bil in till Lunds Lasarett för att sedan återvända frampå eftermiddagen.
Vad som hänt hade de inte en aning om och de mådde ganska dåligt efter eternarkosen. Däremot hade de ett snitt i pungen, som de även kunde visa upp när vi badades.
Senare fick jag veta att Råbylunds Skolhem var en av de många inrättningar där man med lagens hjälp förbättrade den svenska ariska folkstammen. Genom en ny lag 1941 kunde man också börja att sterilisera bort det så kallade tattarproblemet.

Aktiv negativ rashygien
I styrelsen för Råbylunds Skolhem satt två professorer och skolhemmet hade ett klart samarbete med det år 1922 inrättade ”Rasbiologiska Institutet” i Uppsala.
Det var världens första statliga institut för rasforskning och redan 1929 fick Sverige sin första steriliseringslag. Denna lag skärptes sedan ytterligare åren 1935 och 1941.
Bland påskyndarna av denna verksamhet nämns Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson och makarna Alva och Gunnar Myrdal. Men sanningen var den att det mesta skedde under fullständig politisk enighet.
För fem år sedan kontaktades jag av det Brittiska tevebolaget BBC som bad mig medverka i ett dokumentärprogram och berätta hur jag som ett vanligt svenskt barn behandlades på Råbylunds Skolhem. Av särskilda skäl vägrade jag då – men inte idag. Eftersom jag nu sedan tre år jobbar på Tranås-Posten ställde jag upp med denna direktupplevelse av skräckhemmet i Skåne och må beslutsfattarna i Tranås Barnavårdsnämnd 1946 skämmas i sina gravar!
Idag tackar jag högre makter att jag inte var en tattarunge på Råbylunds Skolhem – då hade jag inte haft mina fina barn nu!
Bevan Berthelsen



16:49 08Dec2005 RTRS-Sweden to probe years of abuse in children’s homes
By Stephen Brown
STOCKHOLM, Dec 8 (Reuters) - Thousands of Swedes who say they were subjected to physical abuse and cruel treatment in state children’s homes and foster care for decades from the 1950s won the prornise of an official inquiry on Thursday.
A cabinet minister said the probe would investigate the cases, which peaked in the 1940s and ‘SOs when Sweden’s zeal for social engineering inc making children of single wornen or poor people wards of the state,
It could result in an apology and compensation similar to that given in the 199Os to around 60,000 women who were forcibly sterilised between 1936-76 after being deemed unfit for motherhood because they were handicapped
Alleged abuse includes attempted rape and forcing children to keep their heads under icy water.
“I have spoken to so many people in the last week who are in living hell, who have been stigmatised for so long with nobody understanding their problem or even recognising it, said Birger Hjelm, who presides the charity “Society’s Fosterchildren”.
“Women and men aged 70 have called me crying like kids on the phone, speaking about these matters for the first time in their lives,” he told Reuters
Proof of widespread abuse of minors in state care would embarrass a country better known for subsidised childcare and respecting hiaan rights. Today’s Social Democrat government was pushed into action by a documentary on state television.
It prompted floods of calls to a charity for former foster children and to state archives housing their childhood records.
Gun-Britt, a woman bom in 1953 in Gothenburg to an alcoholic mother, was sent away aged eight to a foster home she remembers as a “work camp” She suffered “both physical and mental torture” and attempted rape by her foster father.
Kjell, now 55, said children were “forced to put our heads under ice-cold running water until the warder said it was enough. It felt like my head was going to shatter into pieces”.
His classmates went “from children’s home to jail, alcoholism, drugs, mental hospital, ruined marriages”.
“I don’t understand how grown-ups can treat children so badly. 1 heard in the TV report that the warders didn’t want to be interviewed because they were ashamed. I really hope they are, but they can’t be suffering like we did,”
Social Services Minister Morgan Johansson said he was “anxious to find out what really happened during those years, I would also like measures to be taken to help those burdened with terrible memories from that period”.
He has promised to study Norway’s payments of compensation to people abused while in state care, but Hjelm said monetary compensation was “secondary” to giving the victims redress.
((Reuters messaging: stephen.brown. reuters +46 8 700 1004; edited by Richard Meares))
Thursday, 08 December 2005 16:49:14 RTRS [ (EN)

Nyhetstelegrammet som Reuters kablade ut över världen i förra vecken.


Uppföljning 2005-12-28 i Fria ord

Jag visades upp vid societetsdamernas tebjudningar

Den uppmärksamhet som väckts under senhösten, och i denna tidning den 14 december, över samhällets brist på översyn hur s.k. missanpassade, eller oönskade barns situation var och är i fosterhem och barninstitutioner har väckt många förträngda minnen hos mig, en så kallad oäkting.
Har man hög status är allt tillåtet. Ett fosterbarn är något som man vill visa upp: Se hur jag/vi bistår samhället med hjälp att fostra dessa individer till goda samhällsmedborgare.
Att som s.k. oäkting (vad är äkta resp.oäkta barn?) bli utplacerad till en fostermor, vilken på alla sätt inom hemmets väggar visade sin makt och tyvärr hat gentemot mig då jag till hälften var något hon ej kunde uppbringa trots den ekonomiska och sociala status hon hade i småstadssocieteten.
Jag var resultatet av en förbindelse mellan en flicka av folket och en man av det s.k. blå blodet, med makt och ställning i krigstidens Sverige.
Att bokstavligen visas upp vid societetsdamernas tebjudningar uppklädd i passande kostymering som smoking/kort frack var min lott inför dessa.
Vid andra tillfällen då damer med sällskap vistades i hemmet var jag en paria. Jag tror att vår hund och våra hästar behandlades bättre. Fem minuters för sen ankomst till maten resulterade i en kväll utan mat och med nattlogi på en matta i köksentrén.
En örfil var en lindrig tillrättavisning om jag gått före någon ut genom en dörr eller ställt ridstövlarna på fel plats. Hade jag inte putsat matsilvret rätt så väntade rottingen och en natt i källaren.
Min fostermors dogma låg över mig till den dag jag fyllt 18 år. Då blev jag fri från henne men ärren finns kvar. Det är därför som jag tycker det är mycket viktigt att barnhemsbarn och fosterbarns uppväxtförhållanden uppmärksammas. Det ska dock påpekas att alla de som på ett riktigt sätt hjälpt oönskade, eller på annat sätt avvikande barn inte ska glömmas bort. Heder och tack till alla dessa.
Min fråga är, och säkert fler än jag undrar: Var fanns sociala myndigheter när barn misshandlades såväl psykiskt som fysiskt i fosterhem och ”uppfostringsanstalter”? De var ju så snabba att rätta till barnen från utomäktenskapliga hem. De ordnade förvaring av obstinata eller lite bråkiga barn.
Jag vill framföra ett tack till Bevan Berthelsen för hans sätt att till dagens medborgare lyfta fram sådant som helst skulle sopas under mattan.

En av de många som lyckats i livet tack vare kärlek utan krav


Även fosterbarn utsattes för råa övergrepp. Läs mer på följande direktlänk:

Fosterbarnen som utsattes för fysisk- och psykisk misshandel vill ha upprättelse


Läs här specialarbetet om Familjehem och fosterbarn


 


 

Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com