Minnen från
Tranåskvarn fram till 11-årsåldern (eller 1949) Del
1 av 3.
När jag växte
upp var somrarna fantastiska. Det var varmt och gott och solen sken hela
dagarna. Det regnade bara på nätterna. Ibland kom det dock
något våldsamt och spännande åskväder på
dan.
Nja, så var det väl inte i verkligheten, men man minns oftast
det ljusa och det fina i tillvaron.
Jag föddes 1938
i juli, i kräftans tecken och min far dog tre veckor efteråt.
Mamma Greta flyttade då tillbaka till Tranås och fick jobb
med lagerbokföringen på Oscar Wigén.
Vi bodde först i Linges hus på Storgatan 48. Samma hus som
Fritiof Nilsson Piraten hade bott i sju år tidigare och som idag
kallas Piratenhuset.
Vad jag minns från den tiden var Karin Jacobsson, som passade mig
hela dagarna medan min salig moder jobbade heltid.
Karin bodde på Kullen med sin gamla mor och kom till oss varje morgon.
I huset bodde också två snälla barnlösa damer i
en gemensam lägenhet varav den ena, Ragnhild Sidenmark, titulerades
telegraf-komissarie.
Morsan hyrde också ut ett rum till två Trehörnapojkar
som gick på läroverket. De hette Herbert och Sigvard Bjurek.

Ingången
till Piratenhuset år 1939.
Tranåskvarn
och Plangatan 6
År 1942 flyttade vi till Plangatan 6, som låg precis bakom
Ljungbergs smedja på Ydrevägen 10. Här hyrde vi ett rum
och kök på andra våningen av byggmästare Valfrid
Andersson han kallades för ”Kvicken”. När han åtog
sig jobb och sade han alltid "Det här ordnar jag kvickt",
men sedan tog det lång tid
I bottenvåningen bodde familjen Amby. Mannen var lärare och
frun var barnmorska. De hade två barn med bibliska namn, Magdalena
och Natanael. När föräldrarna hade svårt att fixa
barnvakt hände det ibland att de knöt fast lille Natanael i
en björk på gården med ett långt rep.
Alla var rädda att deras barn skulle gå ner till Svartån
och drunkna och jag fick lära mig simma redan i sexårsåldern.
Hyresvärdens son Ingemar Andersson jobbade nattskift på järnvägsstationen
och var mäkta förgrymmad då och då när jag
ibland gav mig till att spela piano på förmiddagarna när
han skulle sova.
På somrarna brukade Piratens dotter Eva hälsa på oss
ibland när hon med föräldrar
besökte Tranås och Linge. Ibland tog hon med sig portvaktens
svarta hund.

Piratens dotter
Eva hälsade på oss på Plangatan 6 flera somrar. Den svarta
hunden tillhörde portvakten i Linges hus. Lägg märke till
min klädsel: strumporna hölls uppe av strumpeband, som satt
fast i ett livstycke.
Mörkläggning
och flyglarm
Vad jag minns mest från krigsåren var lekskolan, som var inrymd
högst upp på vinden i Eriksbergsskolan. Den hette Kindergarten
helt i den stortyska anda som ännu rådde.
Vi brukade leka i och på skyddsrummen, som hade byggts alldeles
intill skolan. Det här var förbjudet område att leka på,
men det sket jag i. Ibland blev det stryk och jag minns att Majsan Sandberg
brukade stå på min sida och stötta mig vid dessa tillfällen.
|

Många
barn samlades i Metodistkyrkans söndagsskola på Höggatan
8. På den här bilden från 1945 sitter jag längst
till höger med ryggen mot altarringen.
Mörkläggningen
var också kul och flyglarmen varje måndag. De finska flickorna
visste emellertid vad det betydde och sökte skydd under bord och
skåp, som de hade blivit lärda innan de kom hit som krigsbarn.
En del av oss gick även i Metodistkyrkans söndagsskola på
Höggatan 8. Själv började jag där redan 1945 och
det har aldrig känts fel med ett ord på vägen då
och då.
Eländet med
ransoneringarna kommer jag ihåg. Morsan bytte ransoneringskort
för tobak mot kaffe och matkuponger. I förstugorna kunde man
ofta se en nyslaktad kanin som låg i en bunke med blåsur
mjölk. Uppfödarna gav kaninerna kålrötter och smaken
blev därefter. Men det gick att få bort den sötaktiga
kålsmaken genom att lägga dem i mjölk något dygn.
Vi fick ägg från släktingar utanför Väderstad
och äggen måste konserveras i vattenglas. En metod som gjorde
dem nästan oätliga. De dög bara till att stekas och smakade
hemskt.
Jag minns också att ett par flyktiga kamraters föräldrar
i sina respektive hem hade hakkorsflaggor och bilder av Adolf Hitler
på väggarna. Bilder som sedan plockades ner när krigslyckan
vände för den mustaschprydde f.d. korpralen.
1946 byggdes i hörnet av Ydrevägen och Tingsvägen en
lång barack. Denna fylldes sedan med polska kvinnor som antagligen
var flyktingar. Här hade vi mycket kul och lärde oss snabbt
en rad polska svordomar.
Dagen då de
första bananerna kom till Bobergs speceriaffär på Ydrevägen
år 1946 glömmer jag aldrig. Alla hade i åratal berättat
om dessa ljuvliga frukter och Harry Brandelius hördes ofta i radion
med sin succéschlager ”Det har kommit en båt med
bananer”. Förväntningarna hos oss barn i åttaårsåldern
var stor. Vi fick köpa två dyra bananer per barn. Mörkgröna
och hårda. De smakade för djävligt – sämre
än rå potatis. Efter några tuggor slängde vi resten.
Rena hundbettet
Sedan blev det småskola, med Ebba Ståhl som lärarinna,
i samma skola som Kindergarten fast på bottenvåningen. På
den tiden fick vissa barn mycket stryk av en del lärare, som oftast
gav sig på faderlösa eller fattiga barn. Morsan var änka
och jag fick min beskärda del. Visst var jag ett riktigt busfrö
och hittade på en massa rackartyg. Men när hon misshandlat
mig i flera månader fick jag nog och bet henne ordentligt i handen.
Rena hundbettet sades det senare.
Dagen efter satt jag med morsan på tåget på väg
till Lund. Jag hade med omedelbar verkan deporterats, av stadens barnavårdsnämnd,
till ett skolhem utanför denna universitetsstad för att jag
inte längre lät mig hunsas av överheten.
Här tillämpades militär disciplin med uppställningar
på gårdsplanen. Uniformen bestod av ett blåställ
och träskor. Under vintern kompletterad med yllesockor, ylletröja
och en stickad yllemössa, som gick att dra ner över öronen.
Jag skulle kunna skriva mer
om den rysliga behandling som barnen på det här skolhemmet utsattes
för.En flicka fick sätta livet till i bukhinneinflammation
eftersom hennes rop på hjälp för sin smärta bemöttes
med: ”Håll flabben din jävla simulant!” Och jag
var sju år och yngst i denna arma skara av barn som misshandlades
dagligen och där de flesta var sängvätare. Till och med
vår småskolefröken fick utstå slag från
personalen och hon grät ofta under lektionerna.
Jag hade emellertid en släkting utanför Väderstad, bondeförbundare,
en duktig och aktiv människa. Han menade att jag inte skulle straffas
för att jag liksom handlat i självförsvar och ordnade
så att jag kom hem till Tranås igen efter sju månaders
förvisning.
Det väckte stor munterhet längs Ydrevägen när jag
dök upp igen med en bred Skånedialekt. fortsättning
Av
Bevan Berthelsen
(som
på den tiden hette Thorvald)
Klicka
här för nästa avsnitt. Del 2 av 3
Denna
sida ingår i sajten www.frinnaryd.com
|