2005-09-14
"Dagen då de första bananerna kom till Bobergs speceriaffär glömmer jag aldrig"
Minnen från Tranåskvarn fram till 11-årsåldern (eller 1949) Del 1 av 3.
När jag växte upp var somrarna fantastiska. Det var varmt och gott och solen sken hela dagarna. Det regnade bara på nätterna. Ibland kom det dock något våldsamt och spännande åskväder på dan.
Nja, så var det väl inte i verkligheten, men man minns oftast det ljusa och det fina i tillvaron.
Jag föddes 1938 i juli, i kräftans tecken och min far dog tre veckor efteråt. Mamma Greta flyttade då tillbaka till Tranås och fick jobb med lagerbokföringen på Oscar Wigén.
Vi bodde först i Linges hus på Storgatan 48. Samma hus som Fritiof Nilsson Piraten hade bott i sju år tidigare och som idag kallas Piratenhuset.
Vad jag minns från den tiden var Karin Jacobsson, som passade mig hela dagarna medan min salig moder jobbade heltid.
Karin bodde på Kullen med sin gamla mor och kom till oss varje morgon.
I huset bodde också två snälla barnlösa damer i en gemensam lägenhet varav den ena, Ragnhild Sidenmark, titulerades telegraf-komissarie.
Morsan hyrde också ut ett rum till två Trehörnapojkar som gick på läroverket. De hette Herbert och Sigvard Bjurek.
Ingången till Piratenhuset år 1939.
Tranåskvarn och Plangatan 6
År 1942 flyttade vi till Plangatan 6, som låg precis bakom Ljungbergs smedja på Ydrevägen 10. Här hyrde vi ett rum och kök på andra våningen av byggmästare Valfrid Andersson han kallades för ?Kvicken?. När han åtog sig jobb och sade han alltid "Det här ordnar jag kvickt", men sedan tog det lång tid
I bottenvåningen bodde familjen Amby. Mannen var lärare och frun var barnmorska. De hade två barn med bibliska namn, Magdalena och Natanael. När föräldrarna hade svårt att fixa barnvakt hände det ibland att de knöt fast lille Natanael i en björk på gården med ett långt rep.
Alla var rädda att deras barn skulle gå ner till Svartån och drunkna och jag fick lära mig simma redan i sexårsåldern.
Hyresvärdens son Ingemar Andersson jobbade nattskift på järnvägsstationen och var mäkta förgrymmad då och då när jag ibland gav mig till att spela piano på förmiddagarna när han skulle sova.
På somrarna brukade Piratens dotter Eva hälsa på oss ibland när hon med föräldrar
besökte Tranås och Linge. Ibland tog hon med sig portvaktens svarta hund.
Piratens dotter Eva hälsade på oss på Plangatan 6 flera somrar. Den svarta hunden tillhörde portvakten i Linges hus. Lägg märke till min klädsel: strumporna hölls uppe av strumpeband, som satt fast i ett livstycke.
Mörkläggning och flyglarm
Vad jag minns mest från krigsåren var lekskolan, som var inrymd högst upp på vinden i Eriksbergsskolan. Den hette Kindergarten helt i den stortyska anda som ännu rådde.
Vi brukade leka i och på skyddsrummen, som hade byggts alldeles intill skolan. Det här var förbjudet område att leka på, men det sket jag i. Ibland blev det stryk och jag minns att Majsan Sandberg brukade stå på min sida och stötta mig vid dessa tillfällen.
Många barn samlades i Metodistkyrkans söndagsskola på Höggatan 8. På den här bilden från 1945 sitter jag längst till höger med ryggen mot altarringen.
Mörkläggningen var också kul och flyglarmen varje måndag. De finska flickorna visste emellertid vad det betydde och sökte skydd under bord och skåp, som de hade blivit lärda innan de kom hit som krigsbarn.
En del av oss gick även i Metodistkyrkans söndagsskola på Höggatan 8. Själv började jag där redan 1945 och det har aldrig känts fel med ett ord på vägen då och då.
Eländet med ransoneringarna kommer jag ihåg. Morsan bytte ransoneringskort för tobak mot kaffe och matkuponger. I förstugorna kunde man ofta se en nyslaktad kanin som låg i en bunke med blåsur mjölk. Uppfödarna gav kaninerna kålrötter och smaken blev därefter. Men det gick att få bort den sötaktiga kålsmaken genom att lägga dem i mjölk något dygn.
Vi fick ägg från släktingar utanför Väderstad och äggen måste konserveras i vattenglas. En metod som gjorde dem nästan oätliga. De dög bara till att stekas och smakade hemskt.
Jag minns också att ett par flyktiga kamraters föräldrar i sina respektive hem hade hakkorsflaggor och bilder av Adolf Hitler på väggarna. Bilder som sedan plockades ner när krigslyckan vände för den mustaschprydde f.d. korpralen.
1946 byggdes i hörnet av Ydrevägen och Tingsvägen en lång barack. Denna fylldes sedan med polska kvinnor som antagligen var flyktingar. Här hade vi mycket kul och lärde oss snabbt en rad polska svordomar.
Dagen då de första bananerna kom till Bobergs speceriaffär på Ydrevägen år 1946 glömmer jag aldrig. Alla hade i åratal berättat om dessa ljuvliga frukter och Harry Brandelius hördes ofta i radion med sin succéschlager ?Det har kommit en båt med bananer?. Förväntningarna hos oss barn i åttaårsåldern var stor. Vi fick köpa två dyra bananer per barn. Mörkgröna och hårda. De smakade för djävligt ? sämre än rå potatis. Efter några tuggor slängde vi resten.
Rena hundbettet
Sedan blev det småskola, med Ebba Ståhl som lärarinna, i samma skola som Kindergarten fast på bottenvåningen. På den tiden fick vissa barn mycket stryk av en del lärare, som oftast gav sig på faderlösa eller fattiga barn. Morsan var änka och jag fick min beskärda del. Visst var jag ett riktigt busfrö och hittade på en massa rackartyg. Men när hon misshandlat mig i flera månader fick jag nog och bet henne ordentligt i handen. Rena hundbettet sades det senare.
Dagen efter satt jag med morsan på tåget på väg till Lund. Jag hade med omedelbar verkan deporterats, av stadens barnavårdsnämnd, till ett skolhem utanför denna universitetsstad för att jag inte längre lät mig hunsas av överheten.
Här tillämpades militär disciplin med uppställningar på gårdsplanen. Uniformen bestod av ett blåställ och träskor. Under vintern kompletterad med yllesockor, ylletröja och en stickad yllemössa, som gick att dra ner över öronen.
Jag skulle kunna skriva mer om den rysliga behandling som barnen på det här skolhemmet utsattes för.En flicka fick sätta livet till i bukhinneinflammation eftersom hennes rop på hjälp för sin smärta bemöttes med: ?Håll flabben din jävla simulant!? Och jag var sju år och yngst i denna arma skara av barn som misshandlades dagligen och där de flesta var sängvätare. Till och med vår småskolefröken fick utstå slag från personalen och hon grät ofta under lektionerna.
Jag hade emellertid en släkting utanför Väderstad, bondeförbundare, en duktig och aktiv människa. Han menade att jag inte skulle straffas för att jag liksom handlat i självförsvar och ordnade så att jag kom hem till Tranås igen efter sju månaders förvisning.
Det väckte stor munterhet längs Ydrevägen när jag dök upp igen med en bred Skånedialekt. fortsättning
Av Bevan Berthelsen
(som på den tiden hette Thorvald)
Klicka här för nästa avsnitt. Del 2 av 3