Många barn samlades i Metodistkyrkans söndagsskola på Höggatan 8. På den här bilden från 1945 sitter jag längst till höger med ryggen mot altarringen.

Mörkläggningen var också kul och flyglarmen varje måndag. De finska flickorna visste emellertid vad det betydde och sökte skydd under bord och skåp, som de hade blivit lärda innan de kom hit som krigsbarn.
En del av oss gick även i Metodistkyrkans söndagsskola på Höggatan 8. Själv började jag där redan 1945 och det har aldrig känts fel med ett ord på vägen då och då.

Eländet med ransoneringarna kommer jag ihåg. Morsan bytte ransoneringskort för tobak mot kaffe och matkuponger. I förstugorna kunde man ofta se en nyslaktad kanin som låg i en bunke med blåsur mjölk. Uppfödarna gav kaninerna kålrötter och smaken blev därefter. Men det gick att få bort den sötaktiga kålsmaken genom att lägga dem i mjölk något dygn.
Vi fick ägg från släktingar utanför Väderstad och äggen måste konserveras i vattenglas. En metod som gjorde dem nästan oätliga. De dög bara till att stekas och smakade hemskt.
Jag minns också att ett par flyktiga kamraters föräldrar i sina respektive hem hade hakkorsflaggor och bilder av Adolf Hitler på väggarna. Bilder som sedan plockades ner när krigslyckan vände för den mustaschprydde f.d. korpralen.
1946 byggdes i hörnet av Ydrevägen och Tingsvägen en lång barack. Denna fylldes sedan med polska kvinnor som antagligen var flyktingar. Här hade vi mycket kul och lärde oss snabbt en rad polska svordomar.

Dagen då de första bananerna kom till Bobergs speceriaffär på Ydrevägen år 1946 glömmer jag aldrig. Alla hade i åratal berättat om dessa ljuvliga frukter och Harry Brandelius hördes ofta i radion med sin succéschlager ”Det har kommit en båt med bananer”. Förväntningarna hos oss barn i åttaårsåldern var stor. Vi fick köpa två dyra bananer per barn. Mörkgröna och hårda. De smakade för djävligt – sämre än rå potatis. Efter några tuggor slängde vi resten.

Rena hundbettet
Sedan blev det småskola, med Ebba Ståhl som lärarinna, i samma skola som Kindergarten fast på bottenvåningen. På den tiden fick vissa barn mycket stryk av en del lärare, som oftast gav sig på faderlösa eller fattiga barn. Morsan var änka och jag fick min beskärda del. Visst var jag ett riktigt busfrö och hittade på en massa rackartyg. Men när hon misshandlat mig i flera månader fick jag nog och bet henne ordentligt i handen. Rena hundbettet sades det senare.
Dagen efter satt jag med morsan på tåget på väg till Lund. Jag hade med omedelbar verkan deporterats, av stadens barnavårdsnämnd, till ett skolhem utanför denna universitetsstad för att jag inte längre lät mig hunsas av överheten.
Här tillämpades militär disciplin med uppställningar på gårdsplanen. Uniformen bestod av ett blåställ och träskor. Under vintern kompletterad med yllesockor, ylletröja och en stickad yllemössa, som gick att dra ner över öronen.
Jag skulle kunna skriva mer om den rysliga behandling som barnen på det här skolhemmet utsattes för.En flicka fick sätta livet till i bukhinneinflammation eftersom hennes rop på hjälp för sin smärta bemöttes med: ”Håll flabben din jävla simulant!” Och jag var sju år och yngst i denna arma skara av barn som misshandlades dagligen och där de flesta var sängvätare. Till och med vår småskolefröken fick utstå slag från personalen och hon grät ofta under lektionerna.
Jag hade emellertid en släkting utanför Väderstad, bondeförbundare, en duktig och aktiv människa. Han menade att jag inte skulle straffas för att jag liksom handlat i självförsvar och ordnade så att jag kom hem till Tranås igen efter sju månaders förvisning.
Det väckte stor munterhet längs Ydrevägen när jag dök upp igen med en bred Skånedialekt. fortsättning

Av Bevan Berthelsen

(som på den tiden hette Thorvald)

Klicka här för nästa avsnitt. Del 2 av 3

 

 

 

Denna sida ingår i sajten www.frinnaryd.com