2005-10-26

 

Gunnar Jonsson berättade minnen i Adelöv

 

Torsdagens gäst i Adelövs Församlingshem var Gunnar Jonsson från Tranås som bland annat berättade en del minnen från sina tekniska uppdrag ute i världen.

Ett femtiotal åhörare hade samlats vid torsdagens (05-10-22) cafékväll i Adelövs församlingshem. Musikgruppen Zorro och Linderås kyrkokör underhöll.
Kvällens gäst var Gunnar Jonsson från Tranås som bland annat berättade en del minnen från sina tekniska uppdrag ute i världen.

Tranåsfödde Gunnar, i dag 87 år, var verksam inom ASEA och ABB. Hans berättelser sträckte sig från nobelpristagaren i medicin 1936 Alexis Carrel till Sophie Scholl och om vad ljus är för någonting.
Bland de nära vännerna ute i världen handlade det om doktor Loza: Vi delade farstu i ett litet hyreshus i Vettingen i början av 1960-talet. Han var den typiske Europeiske gentlemannen. Vi var många som fascinerades av hur behagfullt han uppträdde och hans klara intellekt. Han hade skapat den bästa diktafonen som hette Ultravox och som fanns på många kontor världen över.
Själv fick han lite ekonomiskt utbyte av den, vilket inte alls var ovanligt på den tiden. Vid mitt uppbrott, vårt avsked, var hans ord: Herr Jonsson, vi ses i himlen!

En berusad övermontör
George Eliasson var ute i världen och monterade transformatorer. Nu var han i Bareilly i Nordindien där jag hade mitt första utlandsuppdrag. Vi bodde båda i en f.d. engelsk klubb. Där fick vi var sitt rum och även mat. Något badrum fanns inte men vi hade en stor plåtbalja och värmde vatten på den stora spisen.
När jag kom till Delhi mötte mig ASEA: s platschef Stig Edling. Han hade rest upp från huvudkontoret i Bombay. Stig berättade att de haft bekymmer med Georg som ibland var berusad. Det var inget ovanligt för en montör, ensam långt borta i världen. Han bad mig försöka se till att han var nykter på dagarna. Det var nu inget problem vi blev kompisar och trivdes. George var rolig, kunde muntra upp folk. Förändringen blev uppskattad både i Bombay och i Ludvika att George kunde avstå från spriten och vara helnykter.
När jobbet i Bareilly var klart för min del for jag till Bombay för att avge rapport som det heter. Sedan åkte jag järnväg tvärs över landet till Calcutta. Det tog två dygn och var en upplevelse. I Indien sker så mycket utomhus, på trottoarer och tågperronger, sådant som hos oss sker inomhus.
George befann sig nu i Calcutta för ett transformatormontage. Man hade bett mig kolla upp montaget vilket var helt onödigt. Viktigt var kanske att jag fick träffa kundens personal och diskutera teknik med dem.

Ett högspänningslaboratorium i Kina
För ett elektriskt kraftsystem är det speciellt två händelser som hotar systemen och vars konsekvenser man måste motverka så snabbt det är möjligt. Hoten är kortslutningar och överspänningar. Vid kortslutning har man ett par tre hundradels sekunder på sig.
Vid överspänning förorsakad av åsknedslag gäller bråkdelar av en sekund. För att klara av det måste man först veta hur dessa överspänningar ser ut tids- och storleksmässigt. För den skull har man standardiserat en viss påkänning som man benämner stöt eller impuls 1 till 50. Det betyder att det tar en miljondels sekund för spänningen att nå sitt toppvärde sedan tar det femtio milliondels sekunder tills spänningen sjunkit till halva toppvärdet. Det är ett snabbt förlopp som man kommit fram till genom mätning och registrering av verkliga åsknedslag i naturen. Det gäller att efterlikna dem i de högspänningslaboratorier där man testar den elektriska utrustningen såsom transformatorer, strömbrytare etc.
Vi var några tekniker från ASEA som råkade vara i Kina. Vi ombads att studera ett kinesiskt laboratorium och ge vårt omdöme. Det var under de år på 70-talet då kineserna kommit igång med utveckling av sina högspänningssystem, en infrastruktur, som vägnätet. Laboratoriet fanns några mil norr om Peking nära den långa Kinesiska muren. Vår uppfattning var, att primäranläggningen var OK, men att mätutrustningen var undermålig, vilket vi framförde som förslag, inte som kritik.
Vad som denna dag gjorde mig uppmärksam var chefen för laboratoriet, en lite böjd äldre man. Det slog mig, att jag såg något sällsamt. Jag kom att tänka på ett avsnitt i Alexander Solzjenitsyn berättelser från fånglägren i Sibirien. Han såg en man som gjorde honom stum; en man som genom sitt lidande utvecklat en sån personlighet att betraktaren kom att skämmas över sitt eget liv. Jag måste gå vidare och undersöka,. Frågade vår tolk. Han visste att mannen var en högutbildad, intellektuell människa. Han skulle lära sig hur den vanlige kinesen hade det, bonden, fabriksarbetaren: en behandling initierad av Maos hustru, som var en av dem i de fyras gäng. Laboratoriechefens straff: att under sju år med - hugg och slag - gräva diken.
Detta är ett exempel på en avskydd period i det nya Kinas historia. De intellektuell de utbildade, de ledande skulle kväsas även till priset av återgång i barbari och tillbakagång. För många av de straffade blev det deras sista år på jorden. Ironiskt nog kallads det kulturrevolution.
Jag frågade mig själv vad det var som gjorde att den här mannen en god människa, en kunnig och omtyckt chef straffades och kunde överleva. Jag hade inte någonstans i skönlitteratur, eller psykologisk litteratur funnit något liknande. Det närmaste jag fann var Freuds utsaga om den ryske författaren Fjodor Dostojevskij: Inför den sanne konstnären måste analysen lägga ned sina vapen. Vad fick honom att överleva och utstråla denna mänskliga mognad? Är det måhända så, att det finns en positiv överfreudiansk undermedvetenhet som gör att en plågad människa kan bli räddad, få läkedom vid källorna för vänskap och kärlek.
I februari reser Gunnar Jonsson åter till Kina för att som turist bland annat studera dammar och kraftverk i dagens mer och mer moderna Kina.

Text och foto: Bevan Berthelsen

Denna sida ingår i sajten www.frinnaryd.com