2010-08-11

Tranåscaféer förr

BEVAN BERÄTTAR

Nedanstående har gått som följetong i fjorton veckor i Tranås-Posten under hösten 2010

 

Tillsammans med gubbarna i Tisdagsakademin och flera ABF-cirklar inom PRO har vi under flera år tillsammans kartlagt alla butiker och näringsställen i Tranås mellan åren 1930 till 1970.
Alla livsmedelsaffärerna och en del av näringsställena finns på en stor tranåskarta fån 1960-talet med 120 tryckknappar, placerad i entrén till Stadsbiblioteket.
Om man söker en viss butik trycker man bara på knappen och en lysdiod tänds på kartan som visar var den låg någonstans förr i tiden. Det är Jörgen Wågenberg som ligger bakom den tekniska utformningen och med Lasse Fribergs hjälp har de lödit ihop virrvarret av alla trådarna fram till rätt lysdioder.

Genom åren har det funnits många kaféer och konditorier i Tranås och många har efterfrågat en särskild förteckning på dessa. Jag ska därför försöka få ihop en liten minneskavalkad om var de låg någonstans, ägarna, populariteten, och när de var igång. Även här blir det en begränsning till åren mellan 1930 till 1970.
Jag ska börja norrifrån eftersom de stökigaste minnena finns från Bertils Konditori och Konditori Centrum i södra delen av stan. De får bli grädden på moset, som jag således sparar till sist.

Det kan vara si och så med minnen och svårigheterna att få fram exakta uppgifter så här långt efteråt. Jag är därför tacksam om ni hör av er med rättelser och gärna med egna minnen och upplevelser från cafélivet i Tranås under de här åren, eftersom den här webbsidan kan revideras fortlöpande med flera bilder och textkompletteringar.


Men nu är det sommar och lämpligt att börja med några få sommarkaféer, som var öppna då och hade sina trogna besökare just under somrarna.

Ångfartyget Carl Johan, som sedan 1937 stod fast strandat vid Skoboviken är det jag särskilt minns. Det drevs som sommarkafé av Ingeborg Malmkvist och morsan brukade ta med mig dit ett par tre gånger varje sommar under 1940-talet, ofta tillsammans med någon lekkamrat, då vi fick dela på en flaska Loranga eftersom det var fattigt på den tiden.
Serveringen upphörde under 1950-talet men fartyget låg kvar ända till 1987 då Lennart Holm köpte och flyttade det.


Hättebadens servering och Seglarviks sommarserveringar ska också nämnas där man kunde serveras en enkel fika om kontanterna tröt.
Speciellt Hätteserveringen var en stor tillgång för alla badgäster och barnen kunde köpa glasspinnar.

Utställningsrestaurangen i Ekmarkspark Det var ett populärt ställe som drevs av Ingeborg Tell. Jag och en kompis lyckades få ensamrätten av henne att varannan vecka krypa runt under uteserveringens stora veranda och plocka reda på de mynt som fallit genom golvspjälorna och behålla dem. Kanske underförstått att vi skulle fika för pengarna under några dagar eller så länge de räckte.
Under tonåren besökte vi ofta stället för att klämma några öl på kvällarna. Det var mattvång på den tiden och alla var tvungna att beställa en smörgås för att få köpa en öl. Många gäster lämnade kvar sin oätna smörgås, oftast med pålägget ”kuskansikte” som var rökt medvurst. De bars tillbaka till köket och återvände sedan till någon annan gäst.

Kaffestugan i Skobo hör också till kaféerna ute i periferin som även hade öppet under den mörka årstiden. Kaféet var ett av de mer omtyckta ställena. Det fanns där avtagsvägen till Romanäs går in från 32:an.
Kaffestugan drevs av makarna Alice och Knut Eriksson, som bodde året runt i stugan. ”Aja i Skobo” som hon kallades, drev serveringen i många decennier men i början av 1960-talet slog hon igen. Enligt uppgifter för att takhöjden var några centimeter för låg och att byråkraterna i dåvarande Hälsovårdsnämnden därför satte stopp för verksamheten.

Jag är ett så kallat ”förkrigsbarn” född 1938 och mina caféminnen ligger därför från mitten av 1940 och framåt. Eftersom det ska handla om caféerna mellan 1930 till 1970 blir det därför bara en del korta anteckningar för en del av dem, som till exempel
Kafé Sågstugan som låg i skogskanten vid Norrabyskogen i Skobobacken. Det öppnades 1928 av Lovisa Zeno från Malexander och drevs fram till 1934 då det lades ner. Det var känt för sitt goda bakverk ”Mor Lovisas äpplabrö”.

Kafé Solgläntan i Granelund låg på Mölbyvägen 34 och startade år 1937 av H. Westlund. De sista ägarna, makarna Sjöstrand, slog igen serveringen i början av 1960-talet.

Uppe vid Göla, eller Trollsjön som den egentligen heter fanns inte mindre än tre kaféer:
Björklidens Kafé låg vid Grännavägen och drevs av makarna Einar och Karin Carleskog. Här kunde man få en fika till skapligt pris, speciellt vintertid efter skridskoturerna på sjön, smakade det extra gott. Göla var det större vatten som lade sig först och skapade en hållbar skridskois.

Fjällviks Kafé låg på andra sidan sjön. Det var också populärt bland skridskoåkarna och då främst de duktigare bandyspelarna. Huset lär ha byggts av ”Söndags-Levander”, som tillsammans med sin bror ”Vardags-Levander” ägde Tranås Vagnfabrik. På 1930-talet drev polisman Karl Bäckdahl rörelsen fram till 1940 då han upphörde med verksamheten, kanske för att det var i överkant med tre olika fik på samma plats.
Tranås Kvinnliga Sportklubb fortsatte dock med serveringen på kvällstid under Dagmar Hallenbergs ansvar i ytterligare två år. Allt arbete utfördes oavlönat på ideell basis. Det var för att få in lite pengar till klubben, men efter de två åren gick det inte längre att hålla liv i det här kvällsfiket.

Kaffetorpet Eriksberg låg alldeles intill Fjällvik. Det startade redan 1912 av Sofia Ekström. Senare innehavare var de båda systrarna Alva och Ebba. Det här stället ansågs vara för lite finare folk, som under sina stärkande långpromenader oftast besökte serveringen.

Walters Hembageri på Vallgatan 19. På 1960-talet hette innehavaren Emeritz Carlson.

Mattias Anderssons Kafé och Hembageri låg på Grännavägen 19 just där Stjärngatan korsar. Sommartid kunde ägaren med hustrun Linnéa även erbjuda servering ute i trädgården.
Verksamheten upphörde i mitten av 1950-talet.

Kafé Svalan låg på Östra Järnvägsgatan 3 och hade fått sitt namn efter kvarteret Svalan. Området kallas numera för ”Pluttabo”. Fiket startades redan 1914 av Frans Hallgren, som där drev ett häståkeri. Den siste kaféinnehavaren hette Lundgren och kom från Motala. Huset blev de sista åren verkstadslokal och revs 1976.

Axels Café fanns på Storgatan 62, ett stenkast norr om nuvarande Ydrerondellen. Det här fiket blev en samlingsplats för Sågarebackens och Tranåskvarns grabbar och här fanns även ett pingisbord i serveringsrummet. Här höll vi till i slutet av 1940-talet innan vi kom upp i slyngelåldern och fick andra exklusivare kafévanor.
I källaren under fiket drev ”Liv-Pelle” Pettersson en fiskaffär. Smeknamnet hade han fått eftersom han tidigare var livförsäkringsagent.
Kaféet låg från början på andra sidan gatan i nr 73 och kallades i folkmun för ”Munkafiket”, men sedan nämndemannen och kioskägaren Axel Gustavsson tog över ruljansen 1935 flyttade han år 1939 över verksamheten till det större huset 62. Ett halvdussin ägare avlöste sedan varandra fram till dess huset revs i slutet av 1970-talet för byggnationen av den nya Ydrebron.

Tappers Konditori på Storgatan 59 startades av Rune Tapper samma dag som andra världskriget bröt ut, nämligen den första september 1939.
Stans Läroverk låg snett över gatan och ibland kunde jag bjuda någon flicka som jag svärmade för på en fika efter skoldagens slut.
Kafélokalen hade även ett bakomliggande inre serveringsrum där gäster som medförde spritdrycker kunde dricka grogg eller kaffekask i lugn och ro.
Såväl Tappers som andra kaféer hade en ganska omfattande kundkrets i omkringliggande arbetsplatser. Flinka kaféflickor ilade raskt iväg med fikat till dessa kunder, i speciella kafékorgar, så att kaffet inte svalnade på vägen.

Ahlforts Konditori låg på Falkgatan 4 och innehavaren hette Åke Skolander i början på 60-talet. 1969 slog Skolander igen kaféet. En av dåtidens många tranåsprofiler ”Dricka-Ström”,var en av stamgästerna, som oftast satt i sin favoritfåtölj.
Söderbergs Konditori var samma kafé under 1940-talet och det drevs då av en som hette Landström. Här fanns också Ahlforts Matsalar med stor festvåning.

Hultenheims Konditori på Storgatan 45 var ett brilliant fik med gamla fina anor och hög klass. Det var fröknarna Hultenheim från Nässjö, som i början av 1900-talet startade konditoriet med inriktning på lite finare bakverk. Det kallades i början för ”Nässjö-kondis” av tranåsborna.
Det var ett av mina stamfik, i mitten av 1950-talet, delvis beroende på att det fanns en bakdörr mot Nygatan ifall jag ibland snabbt behövde lämna lokalen med den flickbekant jag just då satt och fikade med.
På väggen i serveringslokalen satt ett anslag med texten ”Förbjudet att i denna lokal förtära alkoholhaltiga drycker”. Man fick vara lite extra försiktig när man hällde upp men ingen av servitriserna gick någonsin runt och luktade i glasen eftersom det gick lugnt till och aldrig blev några bråk. Kom det någon gång in en stökig person så föstes han ut omgående av personalen och ofta med hjälp av de stamkunder som fanns på plats.
”Hultis”, som vi kallade stället, var så populärt att ett äldre gäng grabbar långt tidigare hade utnämnt det till sitt eget stamfik som de kallade ”Heims”. I den här gruppen fanns bland annat Sven ”Klyvarn” Jonsson, Raoul Nilsson, Bern Holmkvist, Anders Lind och Björn ”Teddy” Hellgren, som var yngst och ungefär 15 år äldre än jag. Gänget höll sig även med en gammal veteranbil som kallades ”Gilda”. Till den här gruppen sällade sig även Hildemar ”Pille” Malmkvist, som också gick under namnet ”Löjtnanten”.

Hilma Danielssons Kafé låg alldeles intill på Storgatan 43. Hon hade tidigare jobbat som kocka på ångfartyget Carl Johan.
Därefter övertog Lisa Asséhn rörelsen och fiket fick namnet:
Asséhns Konditori och efter henne tog systrarna Löving över ruljansen.
Under åren 1962 till 1974 drev makarna Nils och Gerd Petterson kaféet vidare. Fram till dess fastighen revs drev "Tojan" Jan Larsson, Tojans Kökscenter med försäljning av köksmaskiner i den före detta kafélokalen.
Förutom att Nils Petterson var en skicklig konditor tillhörde han stans mästerfotografer och hans dokumentära fotografier finns nu på Eriksbergsmuséet.


Elna Ringmans Kafé fanns under 1940-talet på Missionsgatan 3. Det kallades för ”Vita Kulan” och var mycket populärt bland dem som jobbade i närheten på bland annat AM: s verkstäder på Ågatan.

Nordells Konditori, som det hette på 1940-talet, låg på Storgatan 39 och hette dessförinnan Judith Johanssons Kafé. Det låg vägg i vägg med Sandbergs Bokhandel. Sista tiden, innan huset revs, drev Folke Svensson kaféet och han blev känd för sina goda limpor.
Plaza Konditori uppstod så att säga ur ruinerna efter de båda första fiken. När Köpmännens Hus stod klart 1959 öppnade västgöten Alf Svensson där ett modernt konditori med en mycket omtyckt uteservering. Han hade också en filial på Östra Bergsgatan 3 A.

Brinks Café, som kallades ”Brinken” fanns på adressen Storgatan 27 inne på gården. Där drev Anna Brink bageri och kafé. Det är mest ihågkommet för alla begravningar som brukade avslutas där med kaffe och tårta till alla begravningsgästerna.

Höganlofts Kafé fanns på traktens bästa utsiktspunkt. Här kunde man vid klart väder se över sjön Sommen och vidare flera mil inåt Östergötland. Det var Karl Wetter med sönerna Nils och Kåhre, som lyckades med det nästan omöjliga jobbet att släpa upp allt byggmaterialet till det ståtliga bygget.
1932 kunde Nils och Signe Wetter öppna den omtyckta serveringen. 1935 övertog Märta Ek det hela och drev serveringen ända fram till 1960. Sedan dess har den pampiga byggnaden varit privatvilla.

Idrottscaféet låg på Hagadalsgatan 5 mitt emot tennisbanorna. Kaféet var ganska litet och bestod av ett kök och ett stort rum, berättar de som minns.
Det startades 1942 av en målare som hette Andersson. Förutom målandet så var han också en mycket duktig bagare.
Efter ett tag sålde han kaféet till Hjalmar Öhlin från Linköping, som i sin tur 1948, sålde det till Carl Olsson.
Olssons Konditori blev det nya namnet sedan den nye innehavaren efter förvärvet flyttade verksamheten till ett modernt hus vid Majorsplan. Folk fortsatte dock att kalla det för Idrottskaféet ända in på 1960-talet. Konditoriet upphörde 2001.

Tosca Konditori låg på Storgatan 23 och drevs av Karl Wiklund från Motala. Fiket startades redan 1938 och hette då Sabina Petterssons Konditori. Det vill säga samma namn, som när hon drev konditoriet vid Lilla Torget, som då blev Wiktorias Konditori vid det ägarbytet. Efter henne tog ett par systrar Fransson från Hestra över och lite senare kom Knut Söderberg in som ägare. Det fick då namnet Söderbergs Konditori.
Det var således Karl Wiklund som döpte om kaféet till Tosca. Efter honom drevs det vidare av Sven Egeström fram till 1963 då hela huset revs och det blev en ödetomt i väntan på vad den skulle bebyggas med.

Skogshyddan Café öppnades på Pingstafonen 1925 av Elin Sandberg. Det var länge ett gatulöst område och låg utefter grusvägen mot Nya Zeeland. Adressen idag är Frejavägen 12, ovanför Östanå äldreboende.
Det här kaféet blev mycket populärt speciellt bland dem som promenerade”Stora Jorden runt” via Vriggebo eller ”Lilla Jorden runt” då man gick över Östanåbron och kom ut vid nuvarande Badhotellet. Sommartid levererades också massor av kaffekorgar till besökare i kallbadhuset.
De flesta startade från Kuranstalten, eller ”Kuran”som det kallades innan namnet Badhotellet dök upp. Ett annat vanligt namn var "Kneippen". Utan att vara för petig kan jag nämna att det riktiga namnet då var Tranås Vattenkuranstalt.
Nåväl, efter att ha gått den här sträckan hela vägen genom Östanå, över den gamla träbron vid kallbadhuset och började nalkas Skogshyddan började det suga i kaffetarmen och de flesta passade då på att ta en välbehövlig fikapaus.
Vad jag minns bäst därifrån är de utsökt smaskiga gräddstrutarna med en syltklick i. I tonåren brukade jag ta med någon flickbekant till Skogshyddan då och då. Tillbaka till stan gick vi sedan sträckan över Östanåparken med tillhörande romantik och kramar.
Kaféverksamheten lades ner i mitten på 1960-talet och huset är sedan dess privatbostad.

Ida Jakobssons Konditori låg på Storgatan 21 och efterträdaren hette Svea Johansson. Detta gamla kafé fanns redan på Herman Norrmans tid. Huset kallades för ”Klockaregården” och revs redan när Tempo där öppnade sitt första varuhus i Tranås.

Konditoi Siesta vid Lilla Torget, i dag Klockaretorget, torde vara stans äldsta kafé. Det upphörde, i januari 2010, då det förvandlades till ett modernt mathak.
Wiktorias Konditori var dess tidigare namn, men kaféverksamheten fanns där redan i slutet av 1800-talet.
Det var när Viktoria Lindén övertog kaféet 1938, som då kallades ”Sabinas” , som det fick nytt namn. Namnet dessförinnan kom av att innehavarinnan då hette Sabina Pettersson och det var 1910 som denna dam övertog rörelsen och det fick namnet Sabina Petterssons Konditori.
På 1960-talet drevs det av Victorias son Sverker Lindén och hade då namnet Siesta.
Det karaktäriserades av att det alltid var fullsatt, såväl inomhus som på uteserveringen, på torgdagarna.

Café Fenix låg på Ågatan 28, vägg i vägg med H.E. Adamsson. I folkmun kallades det för ”Eländet”. Det här namnet sägs ha uppkommit genom att en dörr bakom disken alltid stod öppen så att man såg in till själva bostaden. En av de tidiga innehavarna hade många barn, som lekte i de obäddade sängarna och det såg ut ”som rena eländet därinne”.
Kaféet gick bra ända fram till hösten 1952 då Oscar Wigens pälsfabrik tvärs över gatan brann ner och det stora kundunderlaget därifrån försvann. Det drevs under de sista åren av Gustav och Hanna Svensson fram till 1969 då hela kvarteret Gyllenfos revs.

Bertils Konditori på Storgatan 15. När jag växte upp var Bertils Konditori, som det då hette under 1950-talet, pärlan bland stadens fik. Här träffades folk, här bildades föreningar och här hölls föreningsträffar och sammanträden. En stor del av föreningslivet höll någon gång till på Bertils. Allt från Tranås Frimärksklubb till TAIF:s fotbollssektion. De senare arrangerade till exempel, en fredagskväll i maj 1954, en träff där den då kände boxaren John Nilsson kåserade om sin karriär i ringen.
Som kuriosa måste här också nämnas att bredvid konditoriet, en trappa upp, drev två gamla damer en verksamhet med skylten: Brudar klädes – lik svepes.
Dåvarande ägaren Lennart Svensson överlät sommaren 1954 rörelsen till Bertil Yxne, som i november samma år sålde fiket till Reinhold Westin, som fortsatte under samma namn. Det var först senare som namnet ändrades från Bertils Konditori till Westins Konditori.
Det speciella med Bertils, som det allmänt kallades, var storleken och svängrummet. Förutom försäljningen av konditorivaror och fikaborden i bottenvåningen fanns en trång spiraltrappa som ledde upp till en stor serveringslokal på övervåningen. Det kom att bli mitt stamlokus under flera år.
Häruppe kunde man i lugn och ro dricka grogg eller kaffekask eftersom man i god tid kunde höra servitriserna när de med serveringsbrickorna kånkade uppför den smala spiraltrappan.
Sedan motboken avskaffades den 3 oktober 1955 blev det efterhand fler och fler gäster som föredrog övervåningen. Det officiella avskaffandet var den 1 oktober, men det var en lördag och Systembolaget hade på den tiden lördagsstängt. Frihetsdagen att kunna köpa ut starkvaror utan motbokstilldelning blev därför måndagen den 3 oktober.
På övervåningen alldeles ovanför spiraltrappan fanns en trång toalett för gästerna. Den var mestadels upptagen eftersom flitigt intag av drycker gjorde att blåsan måste tömmas då och då. Ofta uppstod smärre köer.
Vid ett tillfälle hade ett förälskat par låst in sig på toan för att kopulera. Det uppstod en kort kö och någon bankade på dörren och skrek åt besökaren därinne att skynda på. Flickan blev så skrämd att hon fick vaginal kramp och killen blev fastklämd och kom inte loss. Efter ett tag måste han låsa upp och påkalla hjälp. Det tog mer än en halvtimma innan en ambulans anlände. Eftersom inget kunde göras på plats fick man placera båda två på en bår. Sedan man täckt över och dolt paret under en filt baxades båren ner genom spiraltrappan.
Den här ganska udda händelsen berättade jag om i Tranås-Posten för sex år sedan. Tidningen kom, som nu, ut på onsdagar. På fredagen hejdades jag av en dam på Storgatan som ville kommentera artikeln. Den var avslöjande sa hon, men det stämde inte att ambulansen kom efter en halvtimme. Det tog trekvart, sade hon.
Jag häpnade och trodde att det var flickan som hade fått kramp på toaletten!
Hur vet du det? frågade jag.
-Jag jobbade på Bertils som servitris när det hände, svarade hon.

Konditori Centrum i Folkets Hus har etsat sig fast i mitt minne framförallt på grund av två stökiga händelser.
I huset fanns också Centrumbiografen vilket gjorde att man både före och efter biobesöken brukade slinka in för en fika och lägga någon krona i jukeboxen.
På 1940-talet var det Gunnar Dunér som drev stället och under min tid där var det konditor Otto Möller som basade i bageriet. Hans fru Gullan skötte resten. Konditoriet var känt i hela Tranås för sina goda holländare.
I mitten av 1950-talet fick jag jobb där som bagarlärling. Utöver konditor Möller fanns en bagare där också.
Bagarn visade mig att konditorn i källaren hade en 25-liters damejeanne med arrak, som bland annat användes till arrakstårtor. Det var en åtråvärd 96-procentig sprit med en utpräglad aromatisk smak.
Problemet var att bagarn inte vågade tulla på spriten eftersom Möller, varje gång han hämtat upp det han behövde, noga bokförde hur mycket som var kvar.
Det gick till så att han märkte upp den nya nivån med ett blyertsstreck på glasdamejeannen. Det hemliga greppet var att han sedan, med en tumstock, noga mätte höjden från betonggolvet upp till det nya blyertsstrecket och antecknade måttet.
Det gick således inte att tappa upp en liter och rita ett nytt blyertsstreck. Jag menade därför att den enda enkla lösningen på problemet var att återfylla med vanligt vatten upp till det streck som fanns uppmätt och antecknat.
Det här gick bra några veckor, men ett nytt problem uppstod. Arraken blev svagare och svagare ju mer vatten vi fyllde på. En vacker förmiddag avslöjades vi och fick omgående sparken båda två.
Under eftermiddagen kom Möller på att han inte hade någon bagare till nästa morgons bak. Han letade runt på stan och lyckades hitta bagarn, som återanställdes på stående fot.
Det gick en tid och den 8 oktober 1956 mönstrade jag av Johnssonlinjens m/s Brasil i Göteborg efter mer än en tre månaders långresa utefter Syd-Amerikas stillahavskust. Redan innan vi anlände till Chile fick jag i största förtroende veta att chilenska pesos hade samma format och nästan samma vikt som svenska enkronor. Växlingskursen var 12 öre styck. De funkade i mindre komplicerade myntinkast, som till exempel i en del jukeboxar.
En kväll när en tjej och jag satt och fikade i lugn och ro före första bioföreställningen klockan 19 kom Möller in. Han ville ha ett enskilt samtal med mig och bad mig följa med ut i bageriet. Av naturliga skäl var jag ganska avvisande till detta.
Han tog tag i mig i nackkragen och föste ut mig i bageriet. Väl där frågade jag vad det handlade om?
- Du är den ende jävel i stan som har varit i Chile!
Jovisst, men vad är det med det?
-Under de senaste veckorna har det blivit mer och mer chilenska enpesomynt i jukeboxen, fräste han.
Han fick leta igenom min plånbok, gräva igenom mina kavajfickor och jag fick vränga ut och in på mina byxfickor. Inte en peso!
Jag kunde lugnt gå därifrån och vi hann lagom in till Centrumbiografens första föreställning. Dom få peso som fanns kvar låg i en hopknuten nylonstruma mellan hennes liljekullar i BH:n.

Södra Konditoriet på Sveagatan 1.
Det låg precis i hörnan där Storgatan delar sig och blir Sveagatan och Säbyvägen. På 1940-talet drevs det av Amanda och Edla Johansson. Södra kondis, som vi kallade det, drevs under 1950-talet av Bengt och Robert Lindwall. De hade också sin speceriaffär Lindwall & Compani vägg i vägg med fiket.
Därefter hette innehavaren Ivar Sterve och den siste var Folke Svensson innan Södra kondis slog igen på 1960-talet. Denne hade tidigare haft Nordells Konditori på Storgatan 39 som upphörde då huset revs i slutet av 1950-talet.

Hawaii-kaféet låg i nästa kvarter på Sveagatan. Namnet var vad det kallades i folkmun. Det var långt före min tid och den enda uppgiften jag hittat är att det drevs av Anna Danielsson.

Wienerbageriet på Sveagatan 12.
Det var år 1934 som konditoriet öppnades i det fina gamla tegelhuset, i folkmun kallat Asplings hus. Det var Calle Asplings far Hjalmar Aspling som ägde huset, men caféet startades av en man som hette Larsson sägs det.
Konditoriet hade därefter flera innehavare, bland annat Elsa och Georg Karlsson. 1955 blev karamellkokaren Stig Nöjd ägare och han sålde det 1959 till Helga Björk.
Det var år 1961 som Göran Heiman övertog rörelsen och det hela började blomstra. Det gällde då främst konditori- och bageriverksamheten vid sidan av serveringslokalen. Sonen Tommy var då bara fem år. Under sin skolgång jobbade han under sommarferierna i bageriet och sedan 1974 heltid efter sin utbildning på livsmedelstekniska linjen i Linköping. Efterfrågan på de delikata bakverken blev så stor att man också drev brödbutik på Östra Bergsgatan några år. Ända sedan 1961 har Wienerbageriet också varje år levererat bullarna till det stora cykelloppet ”Sommen Runt”.
Kaféet i det Asplingska huset finns ännu kvar i annan regi i dag.
Tommy och dennes brorson Kenny övertog i december 2006 bageri- och serveringslokalerna i gamla Bertils- och senare Westins Konditori på Storgatan 15 dit nu all verksamhet är förlagd under namnet Wienerbageriet Konditori.

Hembygdsgårdens servering i Ekbergsparken.
Finns fortfarande kvar. Den är inrymd i före detta prästgårdsbyggnaden i Norra Vi, byggd år 1711. 1925 flyttades huset till Ekbergsparken.
Nuvarande köket användes i början som vaktmästarbostad. Så länge jag kan minnas, d.v.s. mitten av 1940-talet, har serveringen funnits där. Under slutet av 1950-talet var jag ofta dit och fikade och kommer ihåg Elin Fransson, som då var föreståndare för serveringen.

Jag ska avrunda med ytterligare fyra kaféuppgifter ute i kommunen. När jag gick i folkskolan fick vi lära oss att Tranås var den näst största stan i Sverige endast överträffad av Kiruna. Till ytan förståss!

Kerstins konditori i Sommen, som låg på Kungsvägen. Det var igång åren 1944 till 1966 och hade som mest fyra flickor och en konditor anställda.
Innehavarinnan hette Kerstin Bergfeldt och hon gifte sig 1953 med Erik Öberg och fick då ett nytt efternamn.

Säbydals Kafé & Konditori startade redan på 1930-talet i Saluboden av Edith Svensson, som var syster till handlaren Johan Emil Svensson. Fiket övertogs sedan av Viola Ljunggren men upphörde i slutet av 1940-talet.

Gripenbergs Konditori drevs då av John Greeneskog.

Linderås Kafé & Konditori drevs då av Eva Johansson och kom att bli känt som ”Sveriges minsta café”. Det finns fortfarande kvar nu år 2010.

Slutligen ett varmt tack till Lennart Rydin, Eriksbergsmuséet som hjälpt till att få fram några av de äldre bilderna. Alla dem som ringt eller besökt redaktionen under de 14 veckor som ”Tranåscaféer förr” har gått som följetong.
Ett särskilt tack till Tommy Heiman, som för två år sedan fick mig att ta tag i den här historiken.
Hela caféserien finns nu utlagd här på www.frinnaryd.com med sökdatum 2010-08-11 och webbsidan kan komma att revideras fortlöpande med flera bilder och textkompletteringar. Har du någon gammal bild eller några minnen så hör av dig på telefon 0140-20126 eller via e-post

Bevan Berthelsen

 

 

 





 

Tisdagsakademin träffas vaje tisdsdag. Här några av dessa nostalgi- herrar utanför det gamla stamfiket ”Bertils” i juli 2005.
Lasse Friberg, Åke ufo Gustafsson, Ingvar Hjalmarsson, Knut Lager, Stig Jonsson, Göte Hyltbring och Folke Gotte. Foto: Bevan Berthelsen.

Den här tavlan, av tranåskonstnären Leif Lindström, visar platsen i Skoboviken där ångbåten Carl Johan låg.

På Hätteserveringen kunde man också träffa många intressanta människor. Här sitter artikelförfattaren i samspråk med ”Lila damen” Maria Blixt. Hon hade på den tiden två lägenheter. I den ena bodde hon själv - i den andra bodde andarna. Foto: Åke ”Ufo” Gustafsson.

Den här målningen visar Göla. Kaffetorpet fanns i det röda huset längst bort vid södra standen av sjön.

Kaffetorpet när fruktträden står i full blom.

Axels Café fanns på Storgatan 62, ett stenkast norr om nuvarande Ydrerondellen. I högra delen fanns Josef Lindells Cigarraffär. Foto: Nils Petersson.

Tappers Konditori på Storgatan 59 startades av Rune Tapper samma dag som andra världskriget bröt ut, nämligen den första september 1939. Fiket finns fortfarande kvar 2010.

Såväl Tappers som andra kaféer hade en ganska omfattande kundkrets i omkringliggande arbetsplatser. Flinka kaféflickor ilade raskt iväg med fikat till dessa kunder, i sådana här speciella kafékorgar, så att kaffet inte svalnade på vägen.

Hutlenheims var ett av mina stamfik, i mitten av 1950-talet, delvis beroende på att det fanns en bakdörr mot Nygatan ifall jag snabbt behövde lämna lokalen. Foto: Nils Petersson.

På väggen i serveringslokalen satt ett anslag med texten ”Förbjudet att i denna lokal förtära alkoholhaltiga drycker”. Under ”förbudsskylten” sitter här ”Teddy” Hellgren och ”Pille” Malmkvist och njuter av varsin grogg.

Hultenheims Konditori på Storgatan 45 var ett brilliant fik med gamla fina anor och hög klass. Här den pampiga försäljningsdisken. Foto: Nils Petersson.

Hultenheims hade en inriktning på lite finare bakverk. Fiket kallades i början för ”Nässjö-kondis” av tranåsborna. Här den fina exponeringen vid fönstren där dagens exklusiva och delikata utbud kunde beskådas. Foto: Nils Petersson.

Asséhns Konditori låg på Storgatan 43 i huset bredvid Hultenheims. Långt tidigare hette det Hilma Danielssons Kafé. Foto: Nils Petersson.

Nordells Konditori, som det hette på 1940-talet, låg på Storgatan 39 och hette dessförinnan Judith Johanssons Kafé. Foto: K-E Jansson

Elna Ringmans Kafé fanns under 1940-talet på Missionsgatan 3. Det kallades för ”Vita Kulan” och var mycket populärt bland dem som jobbade i närheten på bland annat AM: s verkstäder på Ågatan. Huset ser likadant ut idag.

Idrottscaféet låg på Hagadalsgatan 5, mitt emot tennisbanorna. Kaféet var ganska litet och bestod av ett kök och ett stort rum. Foto: Rolf Bäckström, Tranås-Posten.

Olssons Konditori blev det nya namnet sedan den nye innehavaren efter förvärvet flyttade verksamheten till ett modernt hus vid Majorsplan. Folk fortsatte dock att kalla det för Idrottskaféet ända in på 1960-talet. Foto: Urban Sanfridsson.

Försäljningsdisken Olssons Konditori. Foto: Freddy Johansson

Serveringslokalen Olssons Konditori. Foto: Freddy Johansson

Skogshyddan Café öppnades 1925 av Elin Sandberg. Vad jag minns bäst därifrån är de utsökt smaskiga gräddstrutarna med en syltklick i.

I tonåren brukade jag ta med någon flickbekant till Skogshyddan då och då. Tillbaka till stan gick vi sedan sträckan över den här skrangliga bron och vidare genom Östanåparken med tillhörande romantik och kramar.Foto: Sten Jaginder.

Söderbergs Konditori på Storgatan 23 med sin uteservering. Det blev senare Tosca Konditori. Fotografen Allan Carlssons bild är från 1940-talet eftersom bussen har ett gengasaggregat.

Konditoi Siesta vid Lilla Torget, i dag Klockaretorget, torde vara stans äldsta kafé. Det upphörde, i januari 2010, då det förvandlades till ett modernt mathak.

Konditori Siesta. Foto: Tranåsbon Freddy Johanssons hemsida Svenska Neonskyltar

Siesta vid Lilla Torget hette tidigare Wiktoria Konditori . Bilden är från 1938 och man ser den handmålade skylten WIKTORIA:s, medan Sabina Petterssons skylt fortfarande sitter kvar på husväggen.

Café Fenix, eller Kafé Eländet som det också kallades, låg i det här huset. Till vänster fanns Grunditz frisersalong och till höger H.E. Adamssons Sjukvårdsaffär. På gaveln syns en av stans två kådisautomater. Den andra fanns nere i en underjordisk pissoar där nuvarande Bankgatan slutar.

Härinnanför. på Storgatan 15, fanns under 1950-talet Bertils Konditori – ett populärt fik i två våningar. Det är lika populärt idag nu under namnet Wienerbageriet Konditori.

Den gamla neonskylten från 1950-talet från Bertils finns kvar än idag. Tranås kallades på den tiden för ”Neonstaden” på grund av alla neonskyltarna som fanns då.

I den här fastigheten Folkets Hus låg det anrika Konditori Centrum till höger.

- Du är den ende jävel i stan som har varit i Chile!, röt konditorn.
Jovisst, men vad är det med det?
-Under de senaste veckorna har det blivit mer och mer chilenska enpesomynt i jukeboxen, fräste han. Foto: Jörgen Wågenberg.


En del gamla saker finns fortfarande kvar. Ett tack till Nils Lindqvist, som hjälpte mig leta igenom källarförråden i Folkets Hus!

Det var år 1961 som Göran Heiman övertog Wienerbageriet och det hela började blomstra. Det gällde då främst konditori- och bageriverksamheten vid sidan av serveringslokalen. Foto: Urban Sanfridsson.

Hembygdsgårdens servering har, så länge jag minns, alltid varit mycket populärt. Vid vissa evenemang kunde det bli sådana här köer.

Linderås Kafé & Konditori drevs av Eva Johansson och kom att bli känt som ”Sveriges minsta café”. Det är igång än i dag.