2010-05-19

 

Åsikter
Ett livsöde 1944-07-01 - 2010-05-13


Så länge man själv är frisk tänker man inte så mycket på hur vår sjukvård fungerar. Det är först då man själv eller någon i ens närhet drabbas. I Hasses fall har det gått till så här: För några år sedan drabbades han av en värk i ryggen. Han gjorde då en röntgen som visade på att en kota fattades, vilket inte är så ovanligt. Ett papper med sjukgymnastiska övningar fick han med sig hem. Han gjorde sina övningar efter förmåga. Det onda blev dock inte bättre och han tog smärtstillande tabletter varje dag mot sin smärta. Under hösten 2009 uppsökte han återigen sin läkare på Aneby vårdcentral som kom fram till att Hasse drabbats av Spinal stenos, en sjukdom i ryggraden som drabbar människor i hans ålder, 60-70 år. En remiss skickades till magnetröntgen i Eksjö. Hasses smärta tilltog kraftigt. Efter att fått besked om att han skulle få en tid för magnetröntgen inom 90 dagar gjorde smärtan för honom outhärdlig. Han fick receptbelagd smärtstillande medicin. Då Hasse har ett förflutet inom politiken, samt jobbat för de svagas rätt i samhället, genom att vara facklig ordförande på dåvarande NKR och senare ombudsman för Skogs- och Träfacket, började han agera på egen hand. Hur kan denna process skyndas på, vilka vägar kan man gå? Han ringde först och främst till sina läkare, både i Aneby och Eksjö. Sina kollegor inom landstingspolitiken diskuterade han också med angående sitt fall.
Dagen innan julafton var smärtan så stor att han inte tog sig upp från sängen. Efter ett samtal med läkaren i Aneby fick han två alternativ. En akutremiss som skulle göra att han kom in till sjukhuset direkt samma dag, eller starkare tabletter. Tyvärr valde Hasse det sistnämnda, då han gärna ville fira julen med sina nära. Han trodde även att ingen röntgen skulle göras under julen. Tiden efter jul och fram till dagen D var en fruktansvärd tid. Från att först bara ha haft ont i ryggen tilltog smärtan med domningar i ben och fötter, begränsad rörlighet och ”ryckningar”. En social människa som älskar att prata med folk, diskutera och anta politiska uppdrag blir nu parkerad, sittande på sned i tv-soffan. Att inte kunna köra bil längre var en ledsam insikt, då det är något som han tyckt mycket om. Hasse livsöde är ett uppenbart bevis på att fysisk ohälsa leder till psykisk ohälsa.
Dessa 90 garantidagar ska ingen människa med en otrolig smärta behöva vänta innan man får komma till magnetröntgen. Men med omgivningens stöttning och läkarnas nya mediciner och Hasses egna påringningar så kom då en tid för magnetröntgen. Eftersom han vid detta tillfälle inte kunde sitta upp rakt, inte åka vanlig bil och knappt själv kunde gå fick han åka bår-taxi. Röntgen gjordes och olika prover togs i Eksjö, sen skickades remiss till Linköping där en eventuell operation skulle genomföras. Efter några dagar kom ett brev från en läkare i Linköping, (dagen före samtal med ortopedläkare, tyvärr) där det meddelas att röntgen visat på förändringar i ryggen och att denna läkare vill träffa Hasse. Detta besked kom som en chock! Dels hade ingen ansvarig läkare personligen meddelat detta utan det kom via brev från en okänd läkare, dels är det ju spinal stenos hans diagnos är. Det är alltså cancer. Två tumörer kunde ses. En fanns på ryggraden och den största satt på svanskotan. Det är den sistnämnda som smärtar så otroligt, då den trycker på nerver runt omkring. Han blev återigen hänvisad till hemmet, där han fortsatte sitt liv sittande på sned i tv-soffan, väntande på en läkartid i Linköping. Efter en vecka med medicinering i hemmet kunde han inte längre kontrollera sin tarmtömning. Det blev transport till Eksjö sjukhus. Många olika provtagningar skedde där, konferenser bland läkarpersonal på och utanför Eksjö sjukhus. Nu konstaterade läkarna i samråd att Hasse drabbats av en blodcancer, myelom. Denna cancer kan bilda metastaser, vilket det gjort i Hasses fall. Det är nu det blir snurr på systemet. Först blev det behandling med kortison, 6 strålbehandlingar i Jönköping för att kunna få kontroll på tarmen och 4 doser med cellgift mot metastaserna. Efter att ha tagit hälften av cellgiftet drabbas Hasse av dubbelsidig lunginflammation och blir flyttad till intensivvårdsavdelningen (IVA) och lagd i respirator. En infektion i tarmen tillkom, samt bakterier i blodet. Hasse fick antibiotika mot lunginflammationen och annan medicin för de andra problemen. Han reagerar på behandlingen som läkarna önskar. Efter fyra veckor på IVA blir han förflyttad tillbaka till hematologen avdelning 4. Hans snabbsänka ökar drastiskt, vilket tyder på ny infektion. Lunginflammationen har kommit tillbaka. Nu inser läkare och även vi anhöriga att det inte finns mycket som tyder på att Hasse kommer tillbaka till ett drägligt liv. Han har syrgasmask för att underlätta andningen, dropp för att få näring och givetvis en epidural inopererad med morfin för den smärtan tumören i ryggslutet orsakar. De tillfällen han är vaken är han så orolig så personalen ger honom lugnande så han får sova.
Detta livsöde kunde kanske ha blivit annorlunda om Hasses smärta tagits på allvar redan i det först skedet. Söker man för ryggont kan man förstå att läkarna går på de symtomen. Men när sedan smärtan tilltar och den diagnos som ställts inte håller längre eller stämmer överens med patientens förklarade smärta bör man undersöka saken vidare. Vi har fått veta att av alla patienter med ryggont så är det 95 procent som har ryggbesvär medan 5 procent har något annat. Det är en svår diagnos att ställa. Det vi blir bittra på i detta fall är att Hasse inte fick komma till magnetröntgen i tidigare läge. Varför ska människor med en sådan smärta, smärtas ytterligare med att få vänta 90 dagar. I Hasses fall kan läget varit annorlunda om tumörerna hittats tidigare. Uppkomsten av den stora tumören kan ha varit i juletid, sen har den vuxit med fart, snott in sig i nerverna som leder impulser vidare och hämmar rörligheten.
Det vi vill ha sagt med detta är att nu inför 2010 års val måste ni som är politiker på kommunnivå, landstingsnivå och regeringsnivå se över denna vårdgaranti. Kunde Hasse föra sin talan själv hade han vetat hur han skulle gå tillväga med detta. Men nu står det till oss anhöriga att lyfta upp detta i ljuset. Är det skäligt för en cancersjuk människa att behöva vänta 90 dagar på att få sin diagnos fastställd, och under de 90 dagarna ha en outhärdlig smärta och successivt för var dag bli allt sämre. När Hasse själv kontaktade sin läkare menade denne att det bara var att pilla i sig all smärtlindring som fanns och vänta….
Forskningen inom cancer har visat fina resultat och vi har en bra sjukvård i Sverige. Det vi menar är att var människas egen smärta måste tas på allvar. I vårt fall var det att vänta 90 dagar för att få en magnetröntgen som visade dystra resultat. Dessa 90 dagar med ständig försämring, mera smärta, psykiskt som fysiskt önskar man ingen annan människa.
Torsdagen den 13 maj 2010 blev den sista dagen i Hasses liv.

Birgitta, Marie och Joakim

Hans Söderhorns anhöriga

Hans Söderhorn har avlidit

Hans Söderhorn född den 1 juli 1944, Sunhultsbrunn, avled den 13 maj efter en tids sjukdom. Han var tidigare facklig ordförande på dåvarande NKR och blev senare ombudsman för Skogs- och Träfacket. Under senare år var han verksam inom Kommunalförbundet AV/Media i Jönköpings län samt fullmäktigeledamot i Landstinget och Aneby kommun.
Hans var en mycket omtyckt och underhållande människa i alla läger. Bland annat berikade han våra berättarcirklar inom PRO i Tranås.

Bevan Berthelsen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com