2009-03-25

 

Bevan berättar

Stenblocket föll ner framför landsfiskalens bil

Vi kollade noga så att inga bilar var i annalkande och tog sedan båda i så att det nästan svartnade för ögonen. Det tunga stenblocket gled över kanten, rullade ner och hamnade på Mjölbyvägens vänstra körbana. Foto: Bevan Berthelsen

 

År 1950 fyllde jag 12 år och jag hade året innan flyttat från Tranåskvarn till Hagadal. Det hände mycket det året, men allt kanske inte är så lämpligt för publicering.

TIDIGARE VAR JAG ”vargunge” i Tranås Scoutkår uppe i Hembygdsgården, men blev utesluten på grund av mitt odisciplinerade uppförande. Vissa föräldrar gillade inte att deras barn gick i samma scoutgrupp som jag och lärde sig en massa hyss och rackartyg.
Olle Svenler tog mig dock under sina vingar och jag hamnade i KFUM som då hade sina lokaler i Möbelbolagets fastighet vid Ydrebron.
Här försökte jag verkligen anstränga mig och jobbade bland annat hårt med KFUM: s årliga landsinsamling av pengar till scoutverksamheten.
Det resulterade i att jag fick följa med till det stora skandinaviska ”Roslagslägret” utanför Östhammar detta år.
Bara färden från Östhammar ut till lägret blev ett äventyr. Många gamla upplagda och torra båtar hade satts i sjön denna dag för att transportera de hundratals scouterna till lägret.
Båten läckte som ett såll och redan halvvägs började den sjunka. Den gamle rospiggen, i traditionsenlig skärmmössa och rökpipa i käften, lyckades sätta flytetyget på grund och många icke simkunniga klarade livhanken den gången.
Vi tältade och hade som närmaste grannar ett KFUM-lag från Finland. Vissa nätter hördes upprörda skrik därifrån ”Pojkar, pojkar ni får inte pinka på tälten!”. Vad det nu kunde bero på?
Gunnar Nordahl, fotbollslegenden, var det stora dragplåstret och alla såg fram emot hans besök.
Jag var inte ett skit intresserad av fotboll, men jag lyckades få honom att skriva sex olika autografer, varav fem var avsedda för alla mina syskon. Inte hade jag några syskon och jag sålde senare de åtråvärda autograferna för dyra pengar till fotbollsfrälsta tranåsbor.

Jag fick gå kvar i Norra skolan efter flytten till Hagadal eftersom jag kom bra överens med min lärarinna Agnes Gulve. Hon var hård men rättvis och det passade mig utmärkt. Det var raka rör eller schyssta bananer, som man brukade säga.
En dag, jag minns inte om vi skolkade eller om det var efter skoldagen, hamnade en klasskamrat och jag uppe på berget vid Mjölbyvägen. Det ligger med sitt branta stup alldeles på backkrönet ner mot Granelund.
Ett stort stenblock på minst femtio kg väckte vårt intresse. Det låg alldeles intill kanten och vi provade att rucka lite på det. Kanske kunde det ramla ner på gatan nedanför och det var ju inte så bra ifall det kom någon bil just då?
Vi kollade noga så att inga bilar var i annalkande och tog sedan båda i så att det nästan svartnade för ögonen. Stenblocket gled över kanten, rullade ner och hamnade på den vänstra körbanan närmast berget. Det var ju vänstertrafik på den tiden.

 

 

 


TRANÅSNOSTALGI och RACKARTYG. De många uppskattade berättelserna från förr finns nu inlagda på en speciell länksida. KLICKA HÄR.


Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com


 


I bilen färdades högste polischefen landsfiskal Harry Hörberg, som såg stenblocket på vägbanan och hann stanna i tid. Det blev världens pådrag och hela Tranås poliskår sattes in i spaningarna efter de befarade sabotörerna. Foto: Bror Johansson

Vår första tanke blev nu att snabbt klättra ner från berget och försöka rulla undan stenblocket till vägkanten. Just då upptäckte vi en personbil från Granelundshållet som närmade sig. Det blev panik och vi sprang så fort vi kunde österut och vågade inte stanna förrän vi var framme i Norrabyområdet. Där skildes vi och vi begav oss skyndsamt var och en hem till sitt.
I bilen färdades högste polischefen landsfiskal Harry Hörberg, som såg stenblocket på vägbanan och hann stanna i tid. Han såg också när vi springande avlägsnade oss.
Det blev världens pådrag och hela Tranås poliskår sattes in i spaningarna efter de befarade sabotörerna. Omsider gav det snabb utdelning. Efter operation dörrknackning, där någon känt igen de vilt springande grabbarna, kunde vi gripas samma dag i våra respektive hem för detta samhällsfarliga brott.
Rubriceringen var grov allmänfarlig vårdslöshet, men problemet var att vi båda var minderåriga.

SNACKA OM skyddsänglar! Även denna gång klarade jag mig. Både morsan och jag var nära vänner med landsfiskalens granne tvärs över gatan, kantor Axel Gustavson och hans fru Linnea. Axel gick över och bad för oss.
Upplösningen blev att vi fick inställa oss i landsfiskal Hörbergs villa på Snickaregatan 31 samma kväll och ödmjukt gråtande be om förlåtelse varefter ärendet kunde avskrivas.

Bevan Berthelsen