2009-07-08

BEVAN BERÄTTAR

Mera minnen från Tranåskvarn (Del 1)

Tranås Väveriaktiebolag. På fotots nederkant, där räcket syns på själva betongfundamentet, fanns det hemliga före detta turbinrummet som nu var tomt och saknade tillträde.

I september 2005 berättade jag minnen från Tranåskvarn tre veckor i rad i Tranås-Posten. Det känns inte bra att återigen repetera sånt som redan publicerats. Den som vill läsa detta kan gå in på www.frinnaryd.com och där klicka på TRANÅSNOSTALGI OCH RACKARTYG där ett 30-tal olika berättelser finns tillgängliga. Där berättade jag, bland annat, hur jag föll handlöst över fyra meter, genom ett pissruttet tak. Jag tappade andan och kunde inte andas på ett par minuter. Till slut lyckades kompisarna skaka liv i mig igen.

Av den här händelsen fick jag idén att bli pärldykare. Kunde jag vara utan andning i över två minuter utan att svimma av kunde jag väl dyka lika länge? Jag provade och det funkade.

RYKTET OM MIN DYKFÖRMÅGA spred sig men en och annan tvivlare ville slå vad. Jag lyckades pressa upp tiden under vatten ytterligare några sekunder men sedan var det stopp och slut med vadslagningen och de pengar jag fick in den vägen.
Ofta höll jag till vid väveribron där jag fiskade från tidig vår och ända fram till slutet av juni.
Av en händelse upptäckte jag där, under västra brofästet, ett tidigare turbinrum som nu var tomt och saknade tillträde. Enda sättet att komma in dit var att dyka och simma några meter under betonggolvet där ett runt hål fanns där vattenturbinen tidigare varit monterad.
Denna fantastiska upptäckt gjorde att jag kunde återuppta vadslagningen om hur länge jag kunde stanna under vatten.
Jag började lite försiktigt med att slå mina tidigare rekord på drygt två minuter med ytterligare tio sekunder. Jag dök från stenpiren vid den gamla turbinkanalen och sam utefter botten så att ingen såg åt vilket håll jag tog vägen. Jag simmade in under betonggolvet och tog mig upp genom det runda hålet i golvet där det fanns luft att andas. Jag hade ingen klocka så jag fick räkna sekunder. Vid 120 hade det gått ungefär två minuter och då började jag om igen och vid 15 eller 20 hoppade jag ner genom hålet och simmade längs botten utefter turbinkanalen för att sedan dyka upp längre bort med en ny rekordtid och kamma hem pengarna. Ibland hände det att jag räknade fel och kom upp för tidigt och förlorade vadet. Det hände också en gång att jag var ”under vatten” över fyra minuter. Jag hade samtidigt stått och tänkt på annat medan jag räknade sekunder. Flera var mycket upprörda och trodde att jag hade drunknat

DET FARLIGASTE STÄLLET att simma under var de båda bassängbottnarna i kallbadhuset vid Dämsängen, Östanå. Hundratals vassa och rostiga spikar stack ut under golvet och första gången fick jag en lång repa i huvudsvålen. Kallbadhuset revs i mars 1955. Vadslagning med säkra odds intresserade mig mycket på den tiden. Några år senare slog jag vad om fem spänn med vardera sex grabbar att jag skulle klara av att gå naken tvärs över Storgatan utan att polisen lade sig i efteråt.
Så fort vi med handslag blivit överens sa jag åt dem ”Okej killar vi träffas klockan tre i natt utanför AM: s Järnaffär så ska jag gå naken över gatan”. Det var skamligt enkelt. Ingen orkade upp klockan tre på natten för att se mig korsa Storgatan som då skulle vara helt folktom. Jag kunde därför inkassera 30 spänn direkt innan vi skildes och behövde således inte fullfölja vadet..




FLERA SOMRAR brukade vi sätta eld i skogen uppe vid Ekmarksberg. Det här var på 1940-talet innan området bebyggdes. Vi drog ihop massor av ris i en bergsskreva så att elden inte skulle sprida sig och lade sedan ett par gamla bildäck överst innan vi tände på.
Själva nöjet bestod av att sedan ligga och spana när alla hemmafruar i grannskapet upptäckte den svarta röken uppe i skogen. För yngre läsare måste jag förtydliga att på den tiden levde de flesta familjer på en enda inkomst och fruarna fanns hemma. Alla samlades snabbt vid Domaregatan 10 medförande varsin hink. Den här fastigheten, som finns kvar än i dag, var den sista uppe på gatan där det fanns stadsvatten och den låg närmast själva eldhärden.
Härifrån upprättades en langningskedja där damerna stod i rad och langade de vattenfyllda hinkarna mellan sig. När vattenhinkarna på detta sätt nådde brasan var det ungefär en fjärdedel kvar av vattnet, resten hade skvimpats ur vid langningen. Det var just detta som var så roligt.
En sommar hade det regnat kraftigt på vår hopsläpade rishög och det var svårt att få elden att ta sig.
Jag sökte då upp jämnårige Ulf Karlsson på Bennichsgatan 6 eftersom jag visste att hans farsa Arnold hade ett par 200-litersfat med Bentyl bakom huset. Det var en blandning av 50 procent bensin och 50 procent alkohol. Jag övertalade honom att ställa upp och hjälpa mig slanga över ungefär fem liter av den åtråvärda varan eftersom det var drivmedelsransonering på grund av kriget. Vi måste ju ha den här soppan för att få eld ordentligt.

ULF VAR INTE INBLANDAD i själva eldandet men sade OK efter min trägna övertalning. Jag gick sedan och lånade en dunk och en slang och bad sedan Ulf hjälpa mig. Vi öppnade ett av faten, som stod på högkant. Jag stoppade ner slangen och bad honom ligga på knä och suga i nederändan tills bentylen kom fram och då omedelbart stoppa ner sin slangända i dunken.
Det slutade med förskräckelse. När soppan nådde Ulfs slangända svalde han en stor klunk av drivmedlet! Det blev iltransport till Tranås sjukhus och magpumpning följd av en kvalfull natt. Själv tog jag den här olyckshändelsen så hårt att det aldrig mer blev något eldande på Ekmarksberg.

Min mor Greta ansökte en gång att jag skulle få vistas några veckor på Tranås barnkoloni utanför Halmstad. Det behövde hon bara göra den enda gången.
Till de följande somrarnas kolonivistelse ansökte i stället grannarna så att de blev av med mig några sommarveckor.
Om detta och flera minnen från den tiden blir det i nästa avsnitt.

Bevan Berthelsen


Resterna av det gamla turbinrummet, med räcket överst, finns ännu kvar år 2009. Det är igenfyllt och överst belagt med betongplattor. Här står en parkbänk där man kan sitta och lyssna på vattnets alla ljud.


 

Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com