2009-12-02

Göran Olsson berättade minnen från kryssningsfartygen Kungsholm och Gripsholm

Sista Kungsholm när den passerade Kielkanalen. Foto ur Algot Mattssons bok ”De flytande Palatsen”.

 

69-årige Göran Olsson berättade om sina många år på kryssningsfartygen Kungsholm och Gripsholm. Foto: Bevan Berthelsen

Tranås kan ståta med två män som mönstrat ut till sjöss som trädgårdsmästare. I torsdags förra veckan berättade Göran Olsson på Stadsbiblioteket om sina drygt 15 år på Svenska Amerikalinjens båda kryssningsfartyg Kungsholm och Gripsholm.

– FÖR EXAKT ÅR 50 sedan gick jag till sjöss, som 19-åring, för första gången och jobbade som florist med blomsterarrangemang på de båda kryssningsfartygen fram till 35-årsåldern. Egentligen var det min äldre bror Mats som övertalade mig att gå till sjöss. Han hade varit ute som kock 1957.
Både Mats och jag utbildade oss till florist eftersom vi växt upp i trädgårdsmästeriet. Vi kunde därför mönstra på som sådana. Under min första resa var jag florist på halvtid. Den andra halvan av arbetsdagen fick jag rensa fisk.
– Fartygen gick ju i linjefart mellan Göteborg och New York, men jag gjorde bara sex sådana atlantresor. I stället kom jag att specialisera mig på de behagliga kryssningarna till bland annat Västindien och Sydamerika. Kryssningarna tog i genomsnitt 45 dagar och utgick alltid från New York. En del kryssningar gick till Nordkap och de norska fjordarna. I bland Fjärran östern och en gång till Afrika. Mellan kryssningarna låg vi bara tre dagar i New York.
– På atlantresorna var passagerarantalet 600 medan kryssningarna tog högst 400. Vi var ungefär 350 i besättningen varför det blev nästan en besättningsman per passagerare. Kryssningspassagerarna var till 95 procent amerikaner och det var då extra viktigt med blomsterarrangemangen. Vid kraftigare sjögång gjorde jag blomsteruppsättningarna i mobiler som hängdes upp i krokar överallt så att de inte dråsade ner när fartyget krängde.
Jag hade ett stort kylrum för alla blommor som jag köpte in i de olika hamnarna som vi anlöpte. Det var aldrig fråga om vad blommorna kostade – det var bara att köpa. Själva blomsterarrangemangen var oftast avsedda för tre- fyra timmars bruk och sedan kunde jag plocka tillbaka allt och ställa in i mitt stora kylrum på 45 kvadratmeter för att återanvända dom vid nästa tillfälle.
– Det här kylrummet låg bredvid det speciella kök där maten till föstaklasspassagerarna lagades. Redan tidigt insåg jag att det var både bättre och godare att äta där och jag besökte mycket sällan en personalmatsal under de här åren.

– En annan fördel var att jag inte hade någon över mig eller under mig och jag var helt ensam med mitt jobb och bestämde allt själv. En annan fördel var att när vi angjorde en hamn så gick alla passagerarna iland för att se platsen och åka på utflykter. Det gjorde jag också eftersom jag var ledig så länge de inte var ombord. Enda jobbet vid de olika hamnuppehållen var att köpa in färska blommor.
Vid vissa kryssningar översteg dricksen min lön. Det var till exempel inte illa att kunna ta ut sex orörda månadslöner vid avmönstring. Pengarna kom väl till pass under mina semesteruppehåll i Tranås.

– Enda gången jag gjorde en dålig affär var i Madras i Indien. Det var dåligt med blomutbudet men en taxichaufför tog med mig till ett kloster utanför stan. Det såg ut som High Chapparal med en enda stor port som entré. Vi bankade på porten och efter en stund kom en munk och öppnade. Jag förklarade för honom att jag ville köpa blommor och gav honom 60 dollar. Han slog sedan igen porten och när vi väntat i en timme tänkte jag att dom pengarna ser jag aldrig röken av.
Just då öppnades den stora porten och en kärra med fyra bambuflätade lådor kördes fram. Jag kollade innehållet som bestod av de vackraste blommor uppradade styckevis.
Vi lastade in lådorna i taxin och körde ombord. När jag sedan skulle sätta dem i vatten i kylrummet visade det sig att varje färsk blomma var kapad längst upp och sedan hopfogad med ett grovt grässtrå så att det blev ett skaft. Det blev till att slänga alltihop!
– Vid en annan kryssning till bland annat Leningrad skulle den stora matsalen dekoreras med små midsommarstänger på varje bord och en stor skulle resas på akterdäck. Vid uppehållet i Helsingfors fick jag erfara att det inte bara var att ge sig ut utanför stan och hugga björkris som här hemma. Men jag lyckades få ihop allt på det stora salutorget. Det gröna midsommarlövet ordnade jag genom att köpa upp allt färskt basturis som fanns där.
– Vid ett tillfälle när jag var i land upptäckte jag en känd profil och jag smög upp bakom honom och sa ”Nämen är du här i New York Kalle?”. Det var ”Skinn-David” som råkade vara i stan på en pälsauktion!
– Sista resan gjorde jag 1972 då vi gick från New York till Göteborg utan passagerare. Vi fick städa under hela överresan. Alla mina diabilder från de här åren har dessvärre bleknat bort.

Det här var en tid som lämnat många positiva minnen avslutade Göran Olsson samtidigt som sex mycket vackra blomsteruppsättningar lottades ut bland åhörarna. Dem gjorde han samtidigt som han berättade.

Bevan Berthelsen


FAKTA
År 1975 såldes de båda moderna kryssningsfartygen Kungsholm och Gripsholm, som då var världens främsta skepp i sin storlek.
I Göteborg hänvisade den administrativa ledningen till väntade stora förluster och vikande försäljning.
I New York däremot redovisade man glädjande höga bokningssiffror. Här fanns försäljningsorganisationen, kunnandet och marknaden. I Göteborg fanns bara ägarna, styrelsen och verkställande direktören och det var där som det bestämdes att Svenska Amerikalinjen skulle läggas ner.
Beslutet betraktades av många svenskar som en nationell tragedi och i USA mottogs beslutet med bestörtning. Ett av de mest traditionsrika banden mellan Sverige och Amerika hade för alltid klippts av.
Algot Mattsson gav 1983 ut boken ”De flytande palatsen” med över hundra sidor berättelser, nostalgi och mängder av foton om dessa kanske världens vackraste skepp. Boken finns på Stadsbiblioteket.