2009-08-12

BEVAN BERÄTTAR

”Gunnar Se Hit” blev min låtsaspappa och lärde mig mycket

Bland de finaste minnena är sommarutflykterna till Lomviken ute på Torpön. I aktern sitter Gunnar med dottern Elaine och i fören dottern Gunilla. Vid årorna artikelförfattaren Bevan, som på den tiden hette Thorvald. Ett stort tack till Elaine som skickade över fotot som togs för ungefär 60 år sedan.

 

Min egen far dog av brusten blindtarm när jag bara var tre veckor gammal och morsan blev änka. Eftersom jag var faderlös behandlades jag lika illa, i bland annat skolan, som så kallade oäkta ungar.
Redan i 9-årsåldern 1947 kom Gunnar Karlsson på Ydrevägen 13 att bli liksom en låtsaspappa för mig.

HAN VAR INNEHAVARE av Gunnars Möbler på Storgatan 59 och hade tidigare drivit en affär i Kimstad utanför Norrköping som hette Se Hit. Av detta fick han smeknamnet ”Gunnar Se Hit”.
Familjen bestod av barnen Elaine, som var ett år yngre än jag, Rolf som blev min lekkamrat under flera år, Gunilla, Sven-Gunnar och lilla Siv. Deras mamma hette Svea.
Hon kallades inom familjen ”Moder Svea” och var en mästare på att trolla fram fantastiskt goda måltider av de enklaste råvaror. Ofta stod ett långkok på järnspisen, som efter några timmar resulterade i en fantastiskt välsmakande och närande soppa. Alla levde i harmoni i två rum och kök på nedre botten. Uppvärmningen bestod av järnspisen i köket och en kakelugn.
Eftersom min morsa Greta jobbade heltid med lagerbokföringen på Oscar Wigén kom jag att tillbringa mycket tid i denna mycket vänliga familj. Det innebar att jag ofta fick äta där, delta i familjelivet och följa med på spännande utflykter i Gunnars stora amerikanare.
Jag var nog Tranås första ”Nyckelbarn” eftersom jag hade nyckeln till vår enrummare hos byggmästare ”Kvicken” på Plangatan 6, i en kedja om halsen. Där stod en termos med varm mjölkchoklad och ett par stora mackor som skulle intas någon gång mitt på dan. Lagad mat blev det inte förrän morsan kom hem från jobbet efter klockan 17. Det är nog därför som ”Moder Sveas” matlagningsskicklighet etsat sig fast i mitt minne. Som möbelhandlare hade Gunnar bland sina kunder en del snåla bönder som var tröga betalare. De här kraven kunde han omförhandla till jakt och fiskerätt på deras marker. Det hände därför ibland att det serverades till exempel tjäder, morkullor, hare, rådjur eller älg vid en del måltider.

HÄR LÄRDE JAG MIG att spela kort allt från Kasino till Skitgubbe (Mas på rikssvenska). Vi spelade även ”Elektrisk Skitgubbe” vilket innebar i att man spelade med synlig trumf.
Men det var framförallt grunderna och knepen i pokerspel med pengar som insats, som jag senare, under mina år som sjöman, hade stor nytta av.
På lördagarna delade Gunnar ut veckopeng till de större barnen. Var jag utan så fick jag låna av honom.
Vi satte oss runt bordet i vardagsrummet och spelade femörespoker. Oftast vann han tillbaka de utdelade veckopengarna. Men de fick nya senare på lördagen. Det här var ett pedagogiskt spel och efter ett par år var vi så fullärda att vi flera gånger kunde spela av Gunnar de växelpengar han hade på sig. Knepen att kunna ”läsa av” sina medspelare och lura ut vad de hade på hand och vad de tänkte göra är en sorts mental träning som jag haft stor nytta av i andra sammanhang. Det är annat än dagens utslätade nätpoker.
Pokerspelet fascinerade mig under de här åren och jag började spela med andra grabbar. Ibland hände det att temperaturen steg till omkring trettio grader vissa sommardagar. Palmgrens Charkaffär på Bennichsgatan 15 hade en stor isdös i skogen ovanför backkrönet. Hit sökte vi oss i den kvävande hettan medförande kortlekarna och en kasse Loranga. Vi skottade undan sågspån så att det blev en sval grop, grävde ner flaskorna i kylan, och spelade poker hela dagarna. Nu handlade det om 25-örespoker med 25 öre som lägsta insats. En biobiljett kostade 75 öre på den tiden!
Gunnar lärde mig också att fiska kräftor med bara händerna utan redskap. Om detta har jag berättat i Tranås-Posten förra året och den finns på www.frinnaryd.com med sökdatumet 2008-08-13 Tranåskräftor.

Noacksgården var byggt som två hus med gavlarna mot Ydrevägen och med ett mellanliggande trapphus. I den vänstra bottenvåningen bodde möbelhandlaren Gunnar Karlsson med sin stora familj.

BLAND DE FINASTE MINNENA är sommarutflykterna till Lomviken ute på Torpön då Gunnar fyllde den stora bilen med alla i familjen inklusive mig. På söndagar blev det ofta en hel dag därute med bad och fiske. Bärplockning förekom när de mognade och knabbaplockning. Det senare bestod i att samla in torra grenar, helst av tall, som kom väl till användning för att få fart på vedspisen.
Här fick jag också för första gången uppleva en fysikalisk verklighet som jag bara hört talas om. En dag stod en man och högg ved på andra sidan Lomviken. I den klara sikten såg vi hur vedklampen delade sig. När han hade lyft yxan nästan halvvägs för ett nytt klyv – först då nådde ljudet av klyvningen fram till oss! Vi var mycket fascinerade av detta fysikaliska fenomen, som ju beror på att ljud färdas genom luften med ungefär 340 meter i sekunden.
Samma sommar lärde vi oss också att långsamt räkna ett…två…tre… o.s.v. från det att man såg en åskblixt fram tills man hörde själva åskknallen. Man kunde då beräkna ungefär hur många kilometer därifrån vi befann oss och om åskvädret närmade eller avlägsnade sig.

Tant Moa kommer och hälsar på oss på lördag. Denna viktiga nyhet fick jag själv och Lasse ”Haga” veta i god tid. Vi tänkte att det kanske är någon gammal faster eller moster som kommer på visit så vi sket i det och glömde bort det. Senare fick vi veta att det var författarinnan Moa Martinsson som hälsat på. Gunnar och Svea var nära vänner till henne sedan tiden i Kimstad.


 

Bo Ode har gjort den här teckningen. Till vänster ses Ydrekiosken, som flyttades dit efter Tranåsutställningen 1930.

I DET HÄR KAMRATGÄNGET ingick förutom jag själv, Rolf och Lasse ”Haga” och periodvis även Stig Säll, som var ett år äldre än mig. Fastigheten Ydrevägen 13 kallades för Noacksgården och jag berättade, för fyra år sedan tre veckor i rad i Tranås-Posten, om människorna där och om alla hyss och rackartyg vi gjorde.
En av dem som jag inte hade med då var tant Englund, som bodde i ett eget hus inne på gården. Hon hette Elin och hade ärvt hela fastigheten med alla husen redan år 1905. Hennes bostad var vackert inredd och hon hade många böcker i hyllorna. En kultiverad änka som prenumererade på bland annat Stockholmstidningen.
Tant Englund var lite inbunden av sig och gick ogärna utomhus. När hon var tvungen gick hon snett över Ydrevägen för att handla i Bobergs Speceriaffär i nummer 8. Vi grabbar och Elaine vann tidigt hennes förtroende och vi blev trogna besökare hos henne varje vecka. Det som drog oss dit, som en magnet, var nämligen att hon också prenumererade på Hemmets Veckotidning. I denna kunde vi följa serierna ”Kapten Bölja” samt ”Knoll och Tott” förehavanden. Hennes böcker var också en orsak till att jag började läsa riktiga böcker. Under mina fem år till sjöss hann jag med i stort sett alla svenska författare. Tant Englund bodde kvar där ända till sin död 1960. Ett par år senare revs hela kvarteret Fabriken för nybyggnad av fem stora hyreshus. Det enda som blev kvar är elverket.


1940 flyttade Henry Johansson med maka Valborg samt sonen Lars in i det bakomliggande huset mot Hagagatan. Fadern fick genast smeknamnet ”Henry Nässjö” eftersom han kom från Nässjö och sonen Lars fick namnet ”Lasse i Haga”. I det hitre huset mot Ydrevägen drev Nils Kroné skrädderi under 30 år.

I FÖRRA AVSNITTET lovade jag att berätta ytterligare en utedasshistoria.
Den här utspelade sig på fastigheten Ydrevägen 18, kallad Haga eftersom den avgränsades av Hagagatan och Ydrevägen. Utmed Ydrevägen låg ett reverterat 1 ½-plans trähus med tre lägenheter. På första våningen fanns en enrums och en tvårumslägenhet och på andra våningen en tvårumslägenhet samt garderoberna tillhörande alla lägenheterna. Längs Hagagatan låg ett 1 1/2-planshus med fem lägenheter. Första våningen hade två enrumslägenheter och en tvårumslägenhet. Andra våningen hade två enrumslägenheter. Båda husen saknade källarvåning. I husen fanns järnspisar och kakelugnar. Den 18 april 1940 flyttade Henry Johansson med maka Valborg samt sonen Lars in i huset mot Hagagatan. Fadern fick genast smeknamnet ”Henry Nässjö” eftersom han kom från Nässjö och sonen Lars fick sedan namnet ”Lasse i Haga”, som efter några år blev ”Haga”. Av gårdshusets enkla fasad av träpanel trodde många att det var ett dåligt hus. Så var inte fallet. Det gick bra att hålla värmen inne i lägenheterna, berättar Lasse. Mellan de båda bostadshusen låg en stor jordkällare som alla boende hade tillgång till. På gården fanns också ett större uthus med vedbodar och själva utedasset.
I huset närmst Ydrevägen drev Nils Kroné skrädderi. Där bodde även Maria Johansson som var ägare till fastigheten. Hon var lite grinig mot oss barn. Vi fick inte leka här och vi fick inte leka där och hon hade negativa synpunkter på allt. När hon gnällt på oss i nästan två år bestämde jag mig för att ge igen. Maria var mycket rädd för åskan. Så fort molnen började torna upp sig vid horisonten och åskmullret hördes på avstånd begav hon sig skyndsamt till utedasset och låste in sig.
Under tiden som det här åskvädret närmade sig hämtade jag spikar och hammare i ”Kvickens” förråd hemma på Plangatan. När åskan sedan mullrade som värst spikade jag igen dassdörren ordentligt i det bås där Maria satt. När åskvädret senare bedarrat fick hon krypa ut genom sitthålet och ta sig ut den vägen.
Maria förändrades helt. Hon blev jättesnäll mot oss barn och bjöd ofta på saft och bullar. Speciellt när åsksäsongen började på allvar i juni kunde det bli bullfest ett par gånger i veckan hela sommaren – kanske i förebyggande syfte? Maria fortsatte nämligen att söka åskskydd på utedasset även fortsättningsvis.
SKRÄDDAREN NILS KRONÈ var systerson till Maria och fick senare ärva hela fastigheten. Han sålde den till Tranås kommun i slutet av 1950-talet. Alla husen revs sedan under 1960-talet för nybyggnation. I dag finns endast Bobergs hus nr. 8 samt smeden Per Oscar Ljungbergs hus nr. 16 kvar av den mångfacetterade bebyggelsen på Ydrevägen från förr.


Bevan Berthelsen