2009-12-29

Bevan berättar

Julaftnar ombord och
Fel dam och fel rum

Det första jag såg när hon tände sänglampan var en lösgom i ett glas vatten på nattduksbordet.
– Va! Löständer på en sån snygging – det hade jag inte en aning om! Foto: Bevan Berthelsen

Under mina fem år till sjöss under 1950-talet upplevde jag bara två jular ombord. Det var på m/s Rydboholm och på m/s Bataan. Den senare handlar om hur juaftonsmiddagen avslutades med att mina kamrater spelade fotboll med ett grishuvud.
Jag ska emellertid börja med en både dråplig och fin historia, som hände natten till julafton 1957 i Tranås.

DEN 23 DECEMBER på morgonen anlände Ostasiatiska Kompaniets motorfartyg m/s Burma till Göteborg. Under eftermiddagen mönstrade jag av efter att ha jobbat som maskinbefälselev ombord sedan den 9 augusti. Trots att jag var 19 år blev det ganska stökig resa på Fjärran Östern, som jag ska berätta om i en annan artikel.
Framåt kvällen klev jag in på centralstationen och löste en enkel biljett med nattåget mot Stockholm och strax före midnatt klev jag av tåget i Tranås. Det var ju på den tiden då alla tåg faktiskt stannade här. Till och med Skandinavien-Holland Expressen gjorde ett kort uppehåll i Tranås.
Jag har aldrig skrivit, och tänker inte heller göra det, om mina flickbekanta i Tranås men den här historien är så pass dråplig och samtidigt på sätt och vis finstämd att den inte går att utelämna.
På den tiden hade jag en ganska fri förbindelse med en trevlig tranåsflicka. När hon kände för mig sökte hon upp mig och när jag kände för henne brukade jag knalla dit till hennes hyresrum på Nygatan.
Vi hade således inte träffats på fem månader och redan under tågresan bestämde jag mig för att besöka henne trots den sena timman. På den tiden var det inte så vanligt att man låste dörrarna om sig och jag knallade uppför trappan och steg in i hennes hyresrum.
Ett svagt sken från gatubelysningen gjorde att jag såg något så när och hon verkade sova gott.
Jag tog av mig ytterrocken och hatten och la dem på en stol. Hängde upp kavajen och byxorna på stolsryggen och la skjortan överst.
Iklädd endast kalsingar och strumporna kröp jag ner i hennes säng. Då tände hon sänglampan som satt på väggen ovanför och det första jag såg var en lösgom i ett glas vatten som stod på sängbordet.
– Va! Löständer på en sån snygging – det hade jag inte en aning om! var det första jag tänkte.
Jag vred sakta huvudet mot vänster och upptäckte en tandlös liten gumma i 90-årsåldern, som log mot mig så snällt.
-Ska du till Gunilla, frågade hon.
Ja, jo svarade jag.
-Vi har bytt rum och hon bor bakom dörren därborta, men det går bra att gå igenom här, svarade hon lugnt.

JAG STEG SNABBT UPP ur sängen och tackade för vänligheten, satte på mig hatten och ytterrocken och hängde resten av kläderna på vänsterarmen och tog skorna i samma hand.
Samtidigt som jag tryckte ner dörrhandtaget till rätt rum så släckte hon sänglampan.
Jag har ibland tänkt på den vänliga gamla damen. Vad hade hänt om hon hade skrikit högt eller gett sig ut i trappuppgången och kallat på hjälp? Varje gång sänder jag henne en tacksamhetens tanke och hoppas att hon har det bra i sin himmel.


Vi hade dock en riktig fyllehund ombord. Han hette Loco (spanska = galning) som aldrig tackade nej till ett glas starkt. Här med ett glas ”Cuba Libre”. Foto: Lennart Runge

JULARNA OMBORD, då fartyget befinner sig till havs, brukar som regel avlöpa utan större alkoholintag. Säkerheten kräver att de som tjänstgör tar det lugnt. Man jobbar i fyra timmar och är ledig åtta timmar. Som yngre besättningsman åkte jag alltid på ”hundvakten” mellan klockan 00 till 04 och 12 till 16.
Den 27 december 2006 berättade jag i Tranås-Posten om hur jag 1956 firade nyåret på Cuba
Strax efter julhelgen anlände vi till det då mytomspunna Havanna och gick iland för att förlusta oss i stans hektiska nöjesliv. Artikeln finns på www.frinnaryd.com.
Själva julhelgen firade vi, på m/s Rydboholm, till havs utanför Floridas kust. Fartyget gick aldrig till svensk hamn eller Europa och vi var bara ett fåtal svenskar ombord. Julmaten blev därför lite annorlunda än hemma i Sverige. Julskinkan fanns givetvis och risgrynsgröten gick att ordna till, men till exempel Janssons frestelse och sill gick inte att få tag i. Det blev istället kalkon och andra amerikanska delikatesser.
Vi hade dock en riktig fyllehund ombord. Han hette Loco (spanska = galning) som aldrig tackade nej till ett glas starkt. Det var vår skeppshund av gatukorsningsras från Havanna.

DEN 24 NOVEMBER 1959 mönstrade jag på m/s Bataan, som satte kurs mot Fjärran Östern. Det kom att bli en av mina stökigaste resor som slutade med att jag blev akterseglad på Filippinerna fem månader senare.
Redan i Köpenhamn fylldes två stora lastrum med Tuborg- och Carlsbergöl och i Lissabon lastades mängder av konjak. Allt med destination Singapore. Redan när vi passerade Gibraltar hade de flesta av oss börjat tulla på lasten. Visst smakade det gott med några kalla öl då och då. Efterhand kom även en och annan konjaksflaska upp ur lastrummen.
Julafton firades i Indiska Oceanen med traditionell julmat eftersom vi utgick från Göteborg.
Som jag nämnde tidigare var det ovanligt att folk söp till ute till havs. Det fanns emellertid de som jobbade dagtid och hade ledigt hela julhelgen. Hundvakten slutade klockan 16 och jag var ledig fram till midnatt.
Julaftonsmiddagen, med starköl och konjak, avslutades med att däckspersonalen spelade fotboll med maskinpersonalen som motståndarlag. Som fotboll användes ett grishuvud från julbordet!
Fotboll är inte min starka sida, men jag ställde i alla fall upp som domare och ska sanningen fram så dömde jag lite till maskinsidans fördel.
Den här julaftonen var inledningen till en fantastisk resa som jag ska berätta om senare. Tranåsbon Hasse Wetter mönstrade på m/s Bataan över två år senare. När de fick reda på att han kom från Tranås fick han höra många berättelser från denna stökiga resa.


Bevan Berthelsen

Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com