2009-01-21

 

När Försvarets Radioanstalt, FRA, satte dit mig... Bevan berättar från kalla krigets dagar

 

Under värnplikten 1958 skötte Bevan Berthelsen radiotrafiken på fregatten Magne mellan den 14 april till den 16 oktober.

Det här hände sommaren 1958 under ”Kalla kriget”. När FRA pejlade in en svenskspråkig radiosändare i norra Polen vid ettiden på natten tog det hus i helsike.

VID ÅRSSKIFTET TRÄDDE den mycket omdebatterade FRA-lagen, som riksdagen antog i juni, i kraft. Den innebär att Försvarets Radioanstalt nu får tillgång även till kabel- och Internettrafik. Ett onödigt dyrt projekt som drabbar skattebetalarna. Amerikanska atomubåtar ligger sedan flera år tillbaka och tappar av sådan information från atlantkablarna.
Alltsedan 1940-talet har FRA sysslat med en omfattande signalspaning i luften. Det vill säga avlyssning av i första hand utländska sändare och utländska ambassaders radiotrafik.
Under det kalla krigets era var denna avlyssning främst koncentrerad på Sovjetunionen och öststaterna och det var då jag själv fastnade i FRA: s nät.
Det blev 21 dagar i buren och det fick man ta eftersom etern är fri. Både du och jag, och givetvis FRA, kan lyssna på vilka radiosändare vi vill utan att fråga någon om lov.

UNDER MIN värnpliktstjänstgöring 1958 skötte jag radiotrafiken på fregatten Magne mellan den 14 april till den 16 oktober. Det var ett avancerat ubåtsjaktfartyg som opererade tillsammans med systerfartyget Mjölner. Tredje systerfartyget hette Mode och låg i så kallad malpåse men kunde sättas in operativt med ganska kort varsel i ett eventuellt krisläge. Alla tre var ombyggda kustjagare med senaste teknik för ubåtsjakt.
I juni var det dags för ett sedan länge planerat och ganska ovanligt örlogsbesök i den polska hamnstaden Gdynia.
Strax före avresan från Karlskrona försågs masten på Magne med ett flertal fantasifullt konstruerade radarantenner och annan lika underlig teknisk utrustning. En av radarantennerna liknade närmast en ombyggd sängbotten där den roterade uppe i masten.
Det hela gick ut på att lura och förvilla sovjetmakten att fartyget hade helt ny och hemlig teknik ombord.
Under färden in till Gdynias hamn eskorterades vi av sovjetiska marinfartyg. Min uppgift då var att bistå våra hydrofonoperatörer med bandinspelningar av de olika eskortfartygens propellerljud. Banden hamnade sedan hos vår underrättelsetjänst som där kunde räkna ut varvtal, maskinstyrka och liknande tekniska uppgifter. Varje eskortfartyg filmades också synkroniserat med bandupptagningarna. Även hela hamninloppet kartlades med hjälp av hydrofon och ekolodning kompletterat med fotografering.

DET BLEV ETT HEKTISKT nattliv under örlogsbesöket. Många av oss hade köpt amerikanska dollar på banken innan avfärden. Dessa hade en mycket hög växlingskurs mot den polska zlotyn och vi levde nästan som valutasvin. När pengarna tog slut kunde vi fortsätta ytterliga en festnatt genom att bara sälja ett par nylonskjortor!
Jag hade en kompis som just då låg i en västtysk hamn. Vi hade tidigare kommit överens om att klockan 01 varje natt ta kontakt med varandra via kortvåg för lite allmänt snack och jämförelse av prisbilden på fala polska kvinnor kontra västtyska sådana. Spritpriserna var också ett intressant ämne och där låg vi mycket bra till eftersom vodkan var mycket billig i Gdynia.

Jag mös och tänkte att det här är värt ytterligare 21 dar i buren! Men det hände aldrig någonting. Skandalen var för grov. Det hela tystades ner.

NÄR VI ÅTERKOM till örlogsbasen i Karlskrona var det dags för två veckors skördepermission och jag tog tåget hem till Tranås. Skillnaden var stor mellan de båda städerna. I Karlskrona var vi tvungna att rigga om till civila kläder för att ha någon chans hos tjejerna. I Tranås var det motsatt och man flanerade ofta i flottans uniform för att väcka intresset hos damerna i stan.
Två dar efter det att jag återkommit till Magne fick jag order att inställa mig hos chefen för Marinkommando Syd. Väl där så kommenderades jag att stå i givakt och en bandspelare slogs på. Den återgav den intressanta radiotrafiken mellan mig och kompisen i Västtyskland, inspelad av FRA.
Efter ett kort förhör framkom det bland annat att jag inte hade röjt några militära anropssignaler – jag sände under täcknamnet ”Station Flamingo”. Jag hade olovligen använt en militär radiostation vilket ansågs som grovt tjänstefel. Det hela renderade i 21 dagar i buren i marinens häkte på Stumholmen i Karlskrona.
16 oktober packade jag sjösäcken för att, efter omkommendering, inställa mig och då sitta av straffet på Stumholmen.
Då fick jag ett djävulskt infall. Jag hade då och då bistått vid fester i gunrummet (officersmässen) med att spela in nubbevisor. Jag plockade fram rullen och laddade bandspelaren. Jag kopplade ut den på eskaderhögtalaren, som hördes över halva örlogsvarvet. Ett svagt brum hördes ur den stora högtalaren upp i masten. Därefter startade jag bandspelaren låste radiohytten och satte dit ett extra hänglås av kromvanadium, slängde nycklarna i sjön, tog sjösäcken på ena axeln och vandrade långsamt iväg från fartyget.
Jag mös och tänkte att det här är värt ytterligare 21 dar i buren! Men det hände aldrig någonting. Skandalen var för grov. Det hela tystades ner.
Senare fick jag höra att det hade tagit en halvtimme att få stopp på fyllevisorna som flödade över varvsområdet. Reservnyckel till radiohytten fanns, men hänglåset fick man inte loss förrän man släpat upp gastuber och med skärbrännare skurit bort öglorna. Det hade ju varit enklare att klippa av kabeln i masten till eskaderhögtalaren.

Bevan Berthelsen

 



 


Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com