2009-07-22

 

BEVAN BERÄTTAR

Minns när vi hittade en mina på barnkolonin…

Barnkolonin i Guldbrandstorp. Flickorna heter Lisbeth och Gunilla. Foto: JoJo

 

Det här postkortet skickade jag hem till mamma Greta den 25 juli 1948. Portot kostade 15 öre.

I förra avsnittet avslutade jag med att min mor Greta ansökte en gång att jag skulle få vistas några veckor på Tranås barnkoloni utanför Halmstad. Det behövde hon bara göra den enda gången.
Till de följande somrarnas kolonivistelse ansökte i stället grannarna så att de blev av med mig under några sommarveckor.

DEN HÄR BARNKOLONIN drevs av Barnensdagskommittén i Tranås med BD-generalen Segerdahl som förgrundsfigur. Finansieringen av verksamheten skedde främst genom gåvor och en del utåtriktade evenemang. År 1950 firades till exempel Barnens Dag i Tranås under tre hela dar vilket gav ett betydande ekonomiskt tillskott för verksamheten.
Syftet var att tranåsbarn till fattiga föräldrar skulle beredas tillfälle att komma hemifrån under några sommarveckor och få njuta av sol och salta bad. När det gällde pengainsamlingen till koloniverksamheten kan jag nämna följande citat från år 1950:
”Dessa rader skrives med en varm vädjan till alla och envar att hjälpa till och stödja oss i vår verksamhet att kunna sända så många barn som möjligt till vår vackra koloni. Där kunna de få för dem så välgörande salta baden samt få inandas den sköna skogs- och havsluften. Att se dem vid avresan från staden, magra och ofta bleka och sedan efter fyra veckors vistelse på kolonin få återlämna de små, bruna, strålande av hälsa och glädje till föräldrarna, det är en verklig upplevelse”

Själva barnkolonin bestod av en träbyggnad i två våningar med sovsalarna i övervåningen. Den låg i Guldbrandstorp i Vilshärad mellan Tylösand och Haverdal. Det fanns enbart kallvatten i kranarna, som kopplades in sommartid samt utedass. Det blev således snabba ryck med morgontoaletten och tandborstningen. Många av oss hade samma standard hemma i Tranås, med enbart kallvatten, så det är ingen kritik bakom beskrivningen. Nattetid fick vi pissa i emaljerade hinkar som stod i sovsalarna.
Maten var förstklassig och närande. Uppstigning klockan sex på morgnarna och välling i stora muggar med mackor klockan 08.30.
Klockan elva ljöd föreståndarinnans visselpipa för uppställning i raka led för avmarschen, en kilometer, ned till havet och det efterlängtade badet. Vi fick sjunga äppelhurtiga sånger under vandringen, till exempel ”Vi gå över daggstänkta berg fallera, smaragderna har givit dem sin färg fallera…”
Middag serverades vid återkomsten och sedan blev det att sova middag en timme. Vid tretiden fick vi saft och färska bullar, som bakades av personalen. Därefter uppställning för dagens andra marsch till ner till havet. Vid 19-tiden fick vi gröt och mjölk med goda mackor och därefter tvättning och sängdags.

UTÖVER BADANDET fångade vi mycket småkrabbor och sjöstjärnor. Jag torkade dem i solen och gjorde sedan skålar med lock av lera, som fanns en bit från kolonin. Ovanpå locken tryckte jag sedan dit dem så att de torkade fast. Det hela fulländades, sedan allt torkat ordentligt, med pensling av fernissa. Jag sålde sedan dessa ”konsthantverk” efter återkomsten till Tranås.

Mina vistelser på barnkolonin pågick åren strax efter krigsslutet och det hände ett par gånger att en stor hornmina drev iland från havet. Den låg och guppade ute i vattnet ungefär 20 meter från stranden. Det var spännande att simma ut och ta tag i hornen och försöka klättra upp på minan. Föreståndarinnan sprang arg och upprörd fram och tillbaka på stranden och blåste i sin visselpipa. När jag väl behagade komma i land fick vi alla marschera därifrån.
Hon meddelade sedan polisen, som spärrade av området och larmade militär, som sedan kom dit och sprängde minan.
Hornminor är försedda med horn av mjukt bly som innerhåller en elekrolytblandning av bland annat svavelsyra. När ett fartyg nuddar vid ett av hornen så böjs det och glasampullen inuti krossas varefter elektrolyten rinner ner i minan och skapar en elektrisk ström som får minan att detonera.

Av de olika föreståndarinnorna, under de här åren, som jag tyckte mest om hette Carlander och var folkskollärare ute i Hårkrankeryd. Den som jag tyckte sämst om fick efter några veckors trakasserier en riktig omgång.
Egentligen var det mest mig hon jävlades med, men hon var illa omtyckt av alla. Snokade och älskade att blåsa i sin visselpipa allt som oftast. Efter tre veckor fick jag nog.
Föreståndarinnan besökte regelbundet utedasset klockan halv sex varje morgon. Jag bad en förtrogen kompis att hjälpa mig. Redan vid femtiden smög vi ut från sovsalen och jag plockade en stor bukett brännässlor. Vi låg sedan på lur bakom dasset tills hon låst dörren och satt sig. Kompisen lyfte försiktigt luckan på baksidan. Jag böjde mig ner för att kolla att hon verkligen satt där på hålet. Den vita röven syntes tydligt och jag sträckte in handen med den stora nässelbuketten och vred om ordentligt.
Luckan small igen så att det hördes lång väg när vi rusade därifrån. Vi lyckades osedda nå sovsalen där vi kröp ner och låtsades sova tungt.
Inte blev hon snällare som vi hade trott. I stället blev det utegångsförbud hela dagen för samtliga. Den återstående veckan innan vi skulle få åka hem grubblade hon ständigt på vilka som var de skyldiga.
I NÄSTA AVSNITT ska jag berätta en annan dasshistoria, från Ydrevägen, där damen ifråga förändrades och blev snäll och trevlig.

Bevan Berthelsen

 

 

 

 

Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com