2007-10-03

 

Flottholmen i Ralången har lämnat sitt ”mörka läge” för gott…

Rödholmen i Ralången har nu lämnat sitt "mörka läge" för gott. Sedan sjösänkningen i början av 1900-talet har den nu bottenkänning och kan inte sjunka tillbaka under vattenytan.

 

En flottholme är en ö som oftast inte syns. Den ligger mestadels på sjöbottnen för att vid sällsynta tillfällen stiga upp till ytan och visa sig. Vid dessa tillfällen tolkades det förr som ett järtecken om kommande onda tider.
En av de mest kända i Sverige är Rödholmen i Ralångens södra del. Den är känd sedan år 1689 då den sågs under bara en enda dag.


När kungen Gustaf III som ung kronprins var på väg förbi Ralången, år 1766, för att möta sin tillkommande gemål, Sofia Magdalena, hade Rödholmen flutit upp i sjön. Den gången togs det inte som ett illavarslande tecken utan som en slags naturkraft sammanlänkad med kungen.

Lars Källner, ordförande i Marbäcks Hembygdsförening, och hans hustru Inger har bistått med en del jämförande bakgrundsmaterial till de vetenskapliga och geologiska undersökningar som utförts.
En ganska omfattande sådan dokumentation gjordes redan under 1700-talet och detta fortsatte även under 1800-talet.
I Nordisk familjebok från år 1908 sidan 645 står följande:
Flottholmar, geol., i skogssjöar, med torfstränder, flerstädes förekommande, smärre holmar, som bestå af torf och jord, genomväfd och sammanhållen af träd- och gräsrötter, och hvilka flyta på vattnet samt t.o.m. fritt kunna ändra läge alltefter olika vindar. Stundom bära de lefvande träd och buskar. En mycket bekant flottholme finns i sjön Ralången inom Marbäcks socken, Jönköpings län. Denna var känd redan vid slutet af 1600-talet och har för öfrigt den märkliga egenskapen att tidtals vara nedsjunken under vattenytan och då osynlig. I rättsligt hänseende gäller om flottholme, att den tillfaller honom, som ”den vid land sitt fäster” (1734 års lag, jordab. 12, 4). Se uppsatser i ”Geol. Fören:s förhandl.” 1890 och 1894.

Dök upp igen efter sju år
Efter att ha setts under endast en dag 1689 dök holmen åter upp sju år senare 1696 i september månad. Den höll sig då flytande i två veckor innan den sjönk igen. I augusti 1712 stannade den i ytläge i hela sju veckor för att återkomma i oktober 1719 då den var uppe drygt en vecka.
Den visade sig sedan åren 1723, 1726, 1733 och 1743 varje gång i augusti eller september och alltid på samma plats.
Redan tidigt väckte den märkliga ön vetenskapsmännens intresse och i Kungliga vetenskapsakademiens handlingar från år 1751 står det att läsa om den. Där hänvisar akademien till en vittnesuppgift från augusti 1747 då en herr Ljungquist hade sett en 85 meter lång och 70 meter bred ö dyka upp i Ralången. På ön syntes rader av friska stubbar från ek, tall och björk samt rötter och stenar. Många stubbar hade tagits upp av ortsbefolkningen redan fyra år tidigare som använt dem till ved. De som gick i land på den flytande ön kunde konstatera att jorden var så hård att den knappt gick att tränga igenom med vassa störar. I ena kanten kunde man se hur en tunga gick ned i vattnet och verkade hålla ön fast förankrad i botten.


Ralången var mindre förr
I samma dokument från 1751 berättas att fiskare runt sjön sa sig minnas att Ralången någon gång på 1600-talet hade varit betydligt mindre och att det område där flottholmen nu befann sig då varit fast mark. En stor mängd stubbar på sjöbotten i den södra delen av sjön skulle också tala för detta.
I andra skrifter, bland annat Sällsamma händelser i Sverige med Finland åren 1749-1801 och i Sverige åren 1821-1859, P A Norstedt & Söner, Stockholm 1908, berättas att när flottholmen åter steg till ytan den 2 september 1766 skulle den stanna uppe i hela två månader och hann bli besiktigad av både landshövdingen, riddaren Claes Eric Silfverhielm och flera andra förnäma personer, ett par veckor senare. När flotten åter sjönk den 2 november mättes djupet upp till två meter på den plats där ön försvunnit. I kyrkoboken skriver prästen i Marbäck att församlingsmedlemmarna var övertygade om att holmens uppdykande var ett förebud för kommande plågor som skulle drabba Sverige. Prästen själv konstaterade att allmogens rädsla nog inte var helt obefogad eftersom holmen när den hade setts år 1757 verkligen hade varslat om flera dåliga år. Den har också vid ett tillfälle satts i samband med ett krig mot Danmark.

Mest känd som Rödholmen
Den 2 september 1773, hade Gustaf III, nu som kung, inte bara passerat platsen utan också själv med egna ögon sett holmen i all sin prakt. Dessa två tillfällen samt landshövding Silfverhielms besök på holmen den 24 september 1766, har alla förevigats i form av minnesplattor fastsatta på några av de större stubbarna på Rödholmen, något som snabbt verkade ha fallit i glömska. När holmen åter dök upp den 25 augusti 1798 förvånades många över att man förutom ett trettiotal tallstubbar också kunde se fem minnestavlor, två i mässing och tre i ek, med minneskrifter och anteckningar om holmens tidigare uppdykande.
Av dessa fem minnestavlor finns idag en kvar i Marbäcks hembygdsgård. Det är en kopparplåt (ej mässing) fastspikad med handsmidda 1700-talsspikar på en ekplanka.

Av de fem minnestavlorna finns idag en kvar i Marbäcks hembygdsgård. Det är en kopparplåt fastspikad med handsmidda 1700-talsspikar på en ekplanka. Texten lyder så här:


Åhr 1766
När Svea Rikes Konung
Gustaf III
Såsom då varande Cron-
Prins Reste at möta sin
Tillkommande Gemål
Nu Drottning
SOPHIA MAGDALENA
Uppkom denna sällsynta
Flottholme vid dess förbiresa.

Åhr 1773 den 2 sept
blev denna holme, som den
19 augusti ånyo uppkommit,
åter igen synt och besedd.

Vår Allernådigaste konung
Å rikets södra gräns for
Igenom Jönköping län på sin
Eriksgata, fortsatte till
Att efterfråga landets tillstånd
o bereda Rikets framtida väl.
”Upprättad av Clas Erik Silver-
hjelm, då varande Landshöv-
ding över Jönköpings län”.


Holmen har varit så vanligt återkommande att den till och med getts flera namn; Flåtön, Flötön, Flottön, Flottholmen, Röholmen, Rödholmen eller Rörholmen. Mest livskraftigt har namnet Rödholmen varit, ett namn som anspelar på holmens röda färg. Så snart den visat sig har den lockat nyfikna som rott ut till den och gått i land där de sedan har kunnat stå och spekulera om den märkliga öns uppdykande.
Rödholmen är uppbyggd av furustubbar och rötter vars mellanrum fyllts med förmultnad torvdy, vilket också är hela förklaringen till flottens märkliga uppträdande. Tjockleken är avsevärd – tre meter på ena sidan och fyra och en halv meter på den andra.

En rörlig holme
I slutet av 1890-talet kunde Victor Öberg vid undersökningar fastslå att holmen verkligen rörde sig men att den satt förankrad med rötter i botten och därför inte kunde driva omkring i sjön. Att holmen skulle dyka upp torra somrar då vattenståndet var lågt avfärdade Öberg som kunde visa på flera tillfällen då Rödholmen inte dykt upp trots ett lågt vattenstånd och faktiskt visat sig trots att vattenståndet varit högt. Han fick också stöd för detta av en annan forskare, Robert Sieger, som tydligt kunde visa att holmen syntes lika ofta oberoende om det var våta eller torra somrar.
Victor Öberg studerade också Marbäcks kyrkobok och kunde då konstatera att holmen varit synlig 17 gånger mellan åren 1696 och 1815. När han senare gick igenom samma kyrkobok fram till och med 1893 blev siffran 33 vilket betyder att Rödholmen stiger över ytan ungefär vart sjätte år. Men kyrkobokens anteckningar är bristfälliga och flera av de år då holmen visat sig är inte antecknade och dess uppdykande är långt ifrån regelbundet; ibland har det gått ett år mellan tillfällena, andra gånger 23 år.

Det mörka läget
Flottholmen i Ralången har efter vad jag kunnat finna endast vid ett tillfälle lämnat vad kyrkoboken i Marbäck kallar ”det mörka läget”, alltså stigit upp från botten, under vår och sommar, berättar DN-journalisten Clas Svahn för mig.
Oftast har den dykt upp i september eller oktober för att försvinna i november och nästan alltid i samband med stark torka då vattenståndet sjunkit. Men 1854 blev ett undantag då holmen flöt upp på hösten för att sedan stanna uppe tills isen gick på våren 1855. Nästa besök över ytan var år 1859 då flottholmen syntes från början av september till den 14 oktober då den åter sjönk.
En av de sista vetenskapliga expeditionerna till Ralången och dess flottholme genomfördes av C. A. Lindvall i juni 1894. Tillsammans med en lokal fiskare mätte Lindvall upp djupet runt holmen men fick också till sin förvåning se en del av den sticka upp så pass mycket att fiskaren kunde gå ut på den. Lindvalls slutsats blev att Ralången genom århundradena genomgått en långsam sänkning av botten varvid den södra delens skogsbevuxna marker till slut hamnat under vatten. Lindvall skriver: Den ö som till slut bildades är i dag lika stor som för flera hundra år sedan, 30 gånger 16 meter, och ligger i sitt ”mörka läge” i en håla på botten. Holmen hålls fast av en 12 meter lång tunga på dess östra sida vilket gör att den alltid observeras på samma plats i sjön. Att holmen med jämna mellanrum stiger upp till ytan beror enligt Lindvall på att ruttnande växtdelar fyller den med sumpgas. En tidigare undersökning av holmen visade också att det fanns gott om gas i den; sumpgas (metangas) och kvävgas. Att öns uppdykande sker efter sommaren då värmen påskyndat gasbildningen är lätt att förstå liksom att torra höstar med sprickbildningar i holmen släpper ut gasen vilket gör att den sjunker snabbare än regniga höstar som gör ytan våt och tät.

Efterlyser observationer
I sjön Sommen upptäcktes så sent som 1878 flottholmar som sedan kunde observeras 1881, 1884, 1887, 1891, 1895 och 1899. De liknar på alla sätt sina kollegor i andra sjöar och består av stubbar, rötter och torv. Liksom de andra holmarna flyter de upp i slutet av augusti för att försvinna senast i november-december. Ännu en flottholme ska finnas vid norra stranden i närheten av Torpön.
Märkligt nog finns också beskrivningar av minst två andra flottholmar i Ralången, en av dem i dess västra del, vid Ralingsås, och en i dess östra. Den östra observerades första gången 1773 och var 50 meter lång men bara några meter bred. På den fanns omkring 100 stubbar. Men ingen av dem har nått samma berömdhet som Rödholmen.
Clas Svahn, som givit ut flera böcker, är nu fullt uppe i sitt arbete med en ny bok med titeln ”Stora boken om naturfenomen” som ska komma ut nästa år.
Har du något intressant att berätta så hör av dig till Tranås-Postens redaktion. Det gäller alla till synes oförklarliga naturfenomen alltifrån kulblixtar till flottholmar, så ska vi vidarebefordra det till författaren.
Rödholmen i Ralången har nu lämnat sitt ”mörka läge” för gott. Sedan sjösänkningen i början av 1900-talet har den nu bottenkänning och kan inte sjunka tillbaka under vattenytan.

Text och foto: Bevan Berthelsen

 


Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com