2007-12-07

 

Berättade Tranåsminnen från 1940-talet

Gösta Sanfridsson, Mats-Olof Hellberg, Gunnar Kronström, Gustav Johansson och Rune Lindquist berättade om sina uppväxtår i Tranås under 1940-talet.

 

Många hade samlats i Hembygdsgården i torsdags förra veckan (07-11-29). Holavedens Hembygdsförening genomförde då en uppskattad berättarkväll med temat ”Tranås på 1940-talet”.

Gösta Sanfridsson, Mats-Olof Hellberg, Gunnar Kronström, Gustav Johansson och Rune Lindquist berättade då om sina uppväxtår i Tranås.

Folkmängden ökade med 2 000 per år!
Först ut bland de fem berättarna var Gösta Sanfridsson som upplyste om att Tranås då hade
7 500 innevånare, som ökade med 2 000 per år. Den ökningen hade suttit bra i dagens kamp om att få fler att bosätta sig i Tranås!
– Det fanns tre folkskolor i stan: Norra Skolan, Centralskolan och Södra Skolan. Den senare ersattes senare med Ängarydsskolan.
– Tranås stad var 4 till 5 km stort och runtom var det Säby socken. Vi var inte fler än att det räckte till tre klasser utspridda på de här tre skolorna.

Lärardynastin Corne
– Mats-Olof och jag gick i Centralskolan för lärarinnan Ebba Ståhl. Norra Skolan var en lärardynasti som i huvudsak bestod av Laban, Hans, Emma och Anna Corne.
I Realskolan minns jag särskilt ”Julle”, ”Missan” och Sven Borg bland lärarna. Rektorn gick under namnet ”Smygande fisen”.
– Vid en utflykt till Grännaberget sa Sven Borg ”Det här är den vackraste platsen jag vet, för här ser jag ända hem till Västergötland”.
Alla fick arbete efter avslutad skolgång, sade Gösta Sanfridsson.

Hitlers segermonument låg vid busstationen
Mats-Olof Hellberg beskrev en underbar bild från den tiden där han och barndomsvännen Gösta satt med stoppade strumpor.
– Vi började som vargungar i scouterna i början av krigsåren. Vårt skyddsrum var byggt av stockar med ris över.
Det blev berättelser om mörkläggningen och där scouterna skulle tjänstgöra som ordonnanser.
En gång blev det helsvart då släplinorna från en spärrballong rivit ner elledningarna.
– Scouttiden var en härlig och fin tid.
Hitlers segermonument låg nere vid busstationen och vi såg också de tyska permittenttågen med sårade tyskar, berättade Mats-Olof Hellberg.

Kulturgränsen gick vid 50-skyltarna
– Jag är född på Kullen där vi bodde i fyra år. Sedan flyttade vi till Götgatan 4 där vi bodde till 1946, berättade Gunnar Kronström.
Det blev en hel del om byggnationen och alla affärerna omkring Sveaparken.
– Jag gick för Greta Elmhed i Södra Skolan. Hon gick omkring i minkpäls även i skolan. Södra höll inte måttet så det blev flytt till Ängarydsskolan, fortsatte Gunnar Kronström.
Det blev medryckande berättelser om bland annat Rune Moberg, som senare blev redaktionschef på bildtidningen Se. Hur man halshögg hönsen, som sedan flaxade och sprang omkring utan huvud – så gick det till på den tiden!
Han berättade också om när jazzmusiken kom till Tranås och om sin far Georgs bokbinderi på Storgatan 13, som knappt gav en anständig lön.
Rörelsen utvecklades sedan med ramaffär och berättelser om kontakterna med de lite udda tranåskonstnärerna, som till exempel ”Lill-Arthur” och Aram Norrman, fick åhörarna att skratta gott.
– Kulturgränsen gick vid 50-skyltarna och alla konstnärer utanför Tranås var i stort sett okända bland folk.
Bengt Hanell hade ett jämnt humör- han var alltid arg!
– Jag fick ett rikt register av goda vänner bland dessa tranåskonstnärer, sade Gunnar Kronström.

Oscar Wigén hade en fästmö
Den fjärde berättaren var Gustav Johansson, som med humor talade om den tidens badplatser vid Svartån, till exempel turbinkanalen vid kraftstationen i Åsvallehult. Om konstnären Aram Norrman, som också var en hängiven jägare och Arams mor Sigrid, som oftast satt vid köksbordet och rökte cigarr.
Han berättade också om Tranås Skinnberederi, pälsindustrin och om sin far ”Skinn-David” som berättade en hel del för Gustav på den tiden.
– Pappa berättade om resorna till skinnmässorna i Leipzig med Oscar Wigén, där framförallt ryska skinn såldes.
Oscar Wigén var lite stram av sig och ansågs som en inbiten ungkarl. Men han hade faktiskt en fästmö nere i Tyskland. ”Skinn-David” och någon mer lyckades dock övertala honom att inte ta hem henne till Tranås.
Pälsstaden Tranås kallades också för ”Lilla Leipzig”.
– Det var Fritz Lundberg som tillverkade den första pälsen i Tranås, berättade också Gustav Johansson.

Det var så kallt att vi slapp skolan
Rune Lindquist var den femte och yngste berättaren, född 1934 och en av de få som fötts på ålderdomshemmet.
Rune driver idag affären Hemtex och han berättade bland annat om faderns affär Ruben Lindquist på samma adress Storgatan 35.
– Vad jag minns från krigsåren var att det var så kallt så vi slapp att gå i skolan. Vi hade vedeldning i affären och vi eldade så att den stora kaminen var glödröd, berättade Rune.

Känner ni till 43-orna?
I samband med vedeldningen och vedhantering frågade Gösta Sanfridsson åhörarna om de kände till 43-orna? Nä, det var knappast någon.
– 43-orna var de grabbar som var födda 1923 och mönstrade för värnplikten år 1943. Många av dem beordrades till vedhuggning, bland annat ute i Linderås.
Då gällde det att trava veden med så mycket luft emellan och så glest som möjligt så att man snabbt fick ihop arbetsdagens kvot av kubikmetrar, berättade Gösta.
Efter nästan två timmars fängslande och engagerande berättelser från 1940-talet skingrades de nöjda åhörarna. Det här med nostalgi är inne och det är bara att hoppas att Holavedens Hembygdsförening tar med en sådan här nostalgikväll i kommande både vår och höstprogram.
Berättare finns det gott om och många yngre är faktiskt intresserade av hur man levde och vad man gjorde i Tranås på far och farfars tid.

Text och foto: Bevan Berthelsen


 

 


Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com