2007-11-07

 

Minnen kring en kaffemugg

 

”Så rätt jag tänkte, men fel det blev” skulle man vilja lägga i munnen på den korttänkte designer som konstruerat den eländiga muggen och prackat på marknadsförarna. (Foto: Bevan Berthelsen)

För en tid sedan besökte jag, tillsammans med en vännen ”Pajsarn” från Grödinge, ett av fiken i Tranås. Naturligtvis med självservering, som är brukligt idag. Bland kaffemuggarna fanns ett halvdussin fyrkantiga!

Om man nu i tanklöshet använder en av dessa kaffemuggar och dricker som vanligt så rinner kaffet även på båda sidor av munnen ner på kläderna!
”Så rätt jag tänkte, men fel det blev” skulle man vilja lägga i munnen på den korttänkte designer som konstruerat den eländiga muggen och prackat på marknadsförarna.
Men marknadsförare är oerhört sluga och avsikten kanske rent av är att väcka uppmärksamhet?
Men den riktigt uppmärksamme dricker givetvis sitt kaffe från ett av de fyra hörnen och slipper solka ner kläderna. Eller böjer sig framåt över bordet så att spillet hamnar där istället. Det är ju gratis påtår!

Hur mycket är klockan?
När jag nu är inne på kaffedrickande och kaffespill kom jag att tänka på en rörmokare uppe i Luleå i början av 1960-talet.
Jag fick då jobb hos en före detta tranåsbo,vi kan kalla honom Björn,som första klass hjälpare.
Den här arbetskamraten, i Björns rörfirma, var vänsterhänt och hade sitt armbandsur på undersidan av handloven för att inte få repor i glaset under arbetet.
Vid fikapauserna hällde vi upp vårt kaffe i termoslocket och avnjöt drycken. En dag frågade jag honom ”Hur mycket är klockan”?
Han vände då upp handleden för att se urtavlan och kaffet rann ut på golvet! Efter en vecka försökte jag mig på samma skämt en gång till men fick ett bryskt svar ”mej lurar du inte”.
Efter ytterligare tre veckor försökte jag igen – och lyckades. Så här pågick det hela vintern och kaffet hamnade på golvet ungefär en gång i månaden.

Tog enda dottern med sig
Under 1940-talet jobbade Björn på en rörfirma i Tranås. Vid ett tillfälle fick han ett ensamjobb att installera vatten och centralvärme i mangårdsbygganden på en bondgård utanför Frinnaryd. Under tiden bodde han på gården och det gick som det gick.
När jobbet var klart efter tre veckor så tog han bondeparets enda dotter med sig och omsider gifte han sig med henne och båda hamnade ända uppe i Norrbotten i hamnstaden Luleå.
Björn jobbade som rörmontör och när han höll på med installationsjobben i en rad SEBO-hus däruppe i norr vann han över en halv miljon på travet. Det var en oerhörd summa pengar på den tiden.Vinsten blev en vändpunkt.
Med dessa pengar byggde han ett stort hyreshus i Luleå och i källarplanet startade han en rörledningsfirma med flera anställda. Björn och hans fru fick tidigt två välartade söner.

Hur jag hamnade i Luleå är en lång historia, som jag kanske kan berätta en annan gång, men i korthet gick det till så här:
Efter att ha jobbat mig hem från Hongkong fick jag genom sjömansförmedlingen i Göteborg jobb på en av Grängesbergsbolagets malmfartyg på rutten Narvik – USA. Fick en enkel biljett till Narvik och 14 dagars lön i förskott. I Stockholm bytte jag tåg till Nordpilen. En av vagnarna var destinerad till Luleå. Strax efter midnatt nådde vi Boden där Luleåvagnen kopplades bort för vidare färd dit – och just i den vagnen hade jag satt mig och slumrat till.
I Luleå träffade jag en man som var revisor i Björns rörfirma och han berättade för honom att han träffat en nyanländ tranåskille på stan.
Björn sökte upp mig eftersom han trodde att det var hans son från Tranås som anlänt. Han blev lite besviken, men frågade mig ”känner du Stanley Löfgren i Tranås?”.
– Jovisst han är en av mina bästa polare!
Dan efter hade jag jobb i rörfirman och fortsatte där i ett år. Sedan kom jag in som semestervikarie på NJA (Norrbottens Järnverk). Genom en värmländsk valsmästare blev jag kvar även efter semestrarna. Hela det stora järnverket gick på halvfart under älgjakten eftersom de som inte fick semester sjukskrev sig. Valsmästaren som gick under namnet ”Kroppa” (han var från Nykroppa) tog mig under sina vingar med mottot: ”Vi två måste hålla ihop mot dom här lappjävlarna”.
Luleå var toppen. Fantastiska somrar med midnattssol och snygga brudar. NJA betalade mina korrespondensstudier på Hermods för avancemang i denna stora statliga industri. Efter ytterligare tre fina år, i det vi sörlänningar då kallade Honoluleå, förklarade jag för avdelningschefen att de hade satsat på fel häst, sade upp mig och drog vidare söderut.
Bevan Berthelsen


TRANÅSNOSTALGI och RACKARTYG. De många uppskattade berättelserna från förr finns nu inlagda på en speciell länksida. KLICKA HÄR.


Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com