2006-12-27

 

BEVAN BERTHELSEN BERÄTTAR

NYÅRSFIRANDE i förrevolutionens Havanna för femtio år sedan

M/s Rydboholm vid kajen i Havanna. Traden var Canada, USA, Cuba, Mexico och åter samma vända. Var sjätte vecka var jag i Havanna. Foto: Lennart Runge

 

TP:s medarbetare Bevan Berthelsen berättar i ett reportage om förrevolutionen i Kuba för 50 år sedan. Här står han i rutig skjorta tillsammans med en norrköpingskille framför Capitolium i Havanna våren 1957. SIDAN 12


En kall novembereftermiddag 1956 äntrade jag fallrepet på Transatlantics m/s Minnesota i Göteborgs hamn.
Jag hade mönstrat på för en enkelresa till Portland, Maine i USA. Därifrån skulle jag resa med snabbtåget ”Flying Eagle” till Halifax i Canada.
Målet var Svenska Amerika Mexico-linjens m/s Rydboholm, som aldrig angjorde en svensk hamn.
Det blev sex månader med både roliga och äventyrliga upplevelser och några med Tranåsanknytning.

På tåget träffade jag en amerikan som var reseförsäljare för whiskeymärket ”Four Roses” och han hade flera fullproppade resväskor med varuprover, som vi avnjöt under gemytligt samspråk under den långa tågresan.
Den 25 november var jag framme i Halifax och tog en taxi ner till hamnen och fartyget. Fick en hytt och sov gott hela natten efter den tröttande resan. Dan därpå mönstrade jag på som maskinbefälselev.

Känner Berthelsen min fru?
Vi gick sedan upp i Saint Lawrencefloden och lastade i olika hamnar och slutligen till Montreal. Där mönstrade två trappers (pälsjägare) från de stora skogarna på – en irländare och en svensk. Sedan bar det iväg via New York mot Cuba.
Vi var elva nationer ombord och det föll sig naturligt att jag slog mig i samspråk med svensken. När det framkom att jag kom från Tranås berättade han att han jobbat på Oscar Wigén för att lära sig mer om päls och pälsförädling. Han kände också min mor Greta, som då ansvarade för lagerbokföringen där.
Det andra Tranåssammanträffandet var mer märkligt. När vi lämnat New York blev jag uppkallad till kapten. Han bad mig sitta ner och frågade direkt:
– Känner Berthelsen min fru Alice?
Jag stelnade till och undrade, vad har jag nu ställt till med? Det pinsamma var att jag hade glömt bort vad han hette. Jag fann mig dock snabbt och frågade igen vad hon hette. Han verkade irriterad och jag fick både för och efternamn på direkten och upplysningen att hans fru och son hade Tranåsanknytning.
Efternamnet var Elgquist och märkligt nog hade jag varit halvt om halvt kompis med deras två år yngre son Krister i slutet av 1940-talet. Alice var då lärare på läroverket i Tranås. De bodde i ett nyuppfört hyreshus – av radonstrålande blåbetong (men att det var hälsovådligt visste man inte då). Det här var bara ett stenkast från vår bostad på Plangatan 6.
Krister var intressant eftersom han hade gott om spännande amerikanska leksaker, som hans pappa skickade hem med jämna mellanrum. Jag hade aldrig sett ett par rullskridskor förrän jag träffade Krister! År 1952 flyttade de till Bengtsfors och åren 1957 till 1967 bodde föräldrarna i Mexico City.
Världen är liten, som man brukar säga och från den dan låg jag bra till hos sjökapten Karl-Gustav Elgquist.
Det tredje sammanträffandet skedde på en aveny på Manhattan i New York. Bland mängder av folk möter jag en bekant flicka. Vi hälsar båda på varandra genom nickningar och leenden.
Högst två minuter senare kommer jag på vem det var – en skolkamrat från Tranås!
Jag snodde runt och försökte hinna upp henne men hon var uppslukad av folkmassan. Om hon råkar läsa det här kanske hon minns?

Nyårsafton i Havanna 1956
Strax efter julhelgen anlände vi till det då mytomspunna Havanna och gick iland för att förlusta oss i stans hektiska nöjesliv. Cuba och dess historia är minst sagt kontrastrik. Pirater, gangsters, filmstjärnor och författare och alla andra drogs de till denna karibiska pärla. Det vilda livet med spel, nöjen och glamour florerade utan hämningar – ett Sodom och Gomorra om man tar till bibliska liknelser.
Det enda som var konstigt var mängden av beväpnad militär och kulsprutevärn, uppbyggda av sandsäckar, i många gathörn.
Det hela berodde på att Fidel Castro höll på att genomföra sin andra revolution. Den första var en gerillaattack mot militärbasen Moncada vid Santiago de Cuba den 26 juli 1953. Men den sket sig och Castro hamnade bakom galler. Rörelsen han ledde kallades ”26-juli-rörelsen”, vilket var det datum 1953 då första kuppen ägt rum. Castro och hans anhängare släpptes 1955 och började smida nya planer.
Nu i december 1956 hade gerillan etablerat sig i Sierra Maestra-bergen och även Che Guevara hade anslutit sig. Man förhandlade även om förstärkningar från tidigare revolutionärer i Santiago de Cuba. Så här pågick det till framåt april då det sket sig för andra gången med revolutionen.
Nyårsfirandet i Havanna var ganska häftigt och framåt natten ganska farligt. Flera beväpnade militärer fyllnade till ordentligt och firade det nya året genom att skjuta rakt upp i luften – inomhus i barerna. Det farliga bestod i att många barer hade betongtak och kulorna rickoscherade tillbaka ner bland gästerna.
Tredje gången gillt blev det på nyåret 1959 då rebellarmén tågade in i Havanna, samtidigt som Batista, hans familj och tjänare hoppade på ett flygplan för att aldrig mer komma tillbaka.
Efter den dagen blev över tolvtusen horor (jineteras) arbetslösa, men efter revolutionen fick de utbildning och annat förvärvsarbete.

Traden gick som en spårvagn
Traden för m/s Rydboholm var Canada, USA, Cuba, Mexico och åter samma vända. Bland de intressanta övriga hamnarna var Tampico och Vera Cruz och inte minst New Orleans med sin jazzkultur. Där kunde man också, som enda ställe utanför Skandinavien, beställa in dillkokta kräftor. Hela Mississippideltat var fullt av dessa udda delikatesser, som bara åts av fattigt folk. På huvudpostkontoret i Tampa greps jag av FBI, som spionmisstänkt och i Jacksonville träffade jag den legendariske rocksångaren Fats Domino, men det kanske jag kan berätta om vid ett senare tillfälle.
Var sjätte vecka var jag i Havanna och redan vid andra besöket hade jag så att säga fast sällskap med en intelligent, trevlig och vacker cubanska, som hette Amelie.
Hon kom från utkanten av staden Matanzas och jag brukade hyra en vespa och vi drog iväg hem till hennes föräldrar varje gång.
Det gällde då att ha tungan rätt i mun. Den fattiga befolkningen stödde gerillan och där gällde
”Viva Castro” medan man i städerna och Havanna skulle köra med ”Viva Batista”.
En besättningsmedlem jag aldrig glömmer var motormannen Ainor Petersen. Förutom att han var bergensare var han också en mästare på yogaövningar. Han kunde suga upp ett helt glas ”Cuba Libre” med pitten, pissa ut innehållet igen och dricka upp det den vanliga vägen!
Han blev en vän som jag inte kunde vara utan. När kontanterna sinade visade han upp sin skicklighet på barerna och både Ainor och jag hade fria drinkar hela kvällarna. Ibland sög han ur mitt glas också, återfyllde igen, varefter jag svepte i mig innehållet.
Annars försörjde vi oss på smuggling av Baccardi-rom från Cuba till Canada. En tvättfirma i Montreal var alltid först ombord och hämtade den ovanligt tunga smutstvätten, som alltid innehöll åtskilliga flaskor Baccardi. Valutan på Cuba var pesos men ”yanqui dolares” var det bästa betalningsmedlet. Även kanadensiska dollar gick lika bra som amerikanska och värdet på den tiden var ungefär fem kronor för vardera.
En Havannaepisod , vars följder jag ångrar lite idag, är att jag vid mitt första besök köpte ett armbandsur av en färgad gatuförsäljare. Det var dålig kvalité - ett dumt köp och jag blev blåst.
Sex veckor senare träffar jag klockförsäljaren igen. Han känner inte igen mig. Istället ber han mig lära honom några skandinaviska ord så att han kunde förbättra försäljningen. Det ställde jag givetvis upp på om han bjöd på en bärs.
Ett par kvällar senare hör jag honom på en gata ropande:
– Köp dyra och dåliga skitklockor av en gammal slug negerjävel!

Bevan Berthelsen


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

– Känner Berthelsen min fru Alice? frågade kapten Karl-Gustav Elgquist. Jag stelnade till och undrade, vad har jag nu ställt till med? Foto: Lennart Runge

 

 

 

 

Motormannen Ainor Petersen blev min ständige vän. Förutom att han var bergensare var han också en mästare på yogaövningar. Han kunde suga upp ett helt glas ”Cuba Libre”

 

 

 

Någon kanske tror att jag ljuger eller fabulerar? Här är rätt sida ur sjöfartsboken till de här minnena, med stämpeln KUNGL. GENERALKONSULATET I MONTREAL.


KLICKA HÄR om julaftnar ombord


 

Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com