2006-03-08

 

Fosterbarnen som utsattes för fysisk- och psykisk misshandel vill ha upprättelse

Rebecca Linné, Lennart Broman och Håkan Haraldsson från Smålandsnytt fanns också på plats.

 

Många av de barn som Stockholms Stad placerade i fosterhem hamnade på bondgårdar runt Aneby och Tranås och många blev oavlönade slavarbetare. Många har fått men från sina fruktansvärda upplevelser. En del orkade inte utan tog sina liv.
I dag är de flesta överlevande i femtio-sextioårsåldern och kan först nu berätta om hur illa de behandlades.
Tranås-Posten har träffat några av dem. De som utsattes för de råaste övergreppen vågar dock inte framträda med namn.

I lördags (2006-03-04) samlades ett femtiotal medlemmar i Föreningen Stulen Barndom i Konserthuset i Aneby för att prata med varandra och informeras om den stämningsansökan som föreningen ska lämna in mot Stockholms Stad.
I denna grupptalan kommer man att kräva skadestånd för dem som utsatts för bland annat övergrepp och kränkande särbehandling.


54-årige Björn Öhman i Sunhultsbrunn är ordförande i föreningen, som bildades den 28 januari i år och han berättar för TP:
– Jag placerades först på en gård utanför Uppsala tillsammans med en annan fosterhemspojke. Där gick vi i skola och tid avsattes till läxläsning. Tid att leka blev det sällan. Vi fick städa hela det stora huset och den pedantiska frun kontrollerade med vita handskar. Om hon hittade något som vi missat fick vi städa om hela huset ytterligare en gång.
Efter två hårda år stod plötsligt mina väskor packade och jag skulle därifrån tillbaka till farmor i Stockholm. Hon var för gammal och socialen skickade mig till Gripenberg. Där hamnade jag hos ett par snälla gamla människor i Göberga.

”Rena helvetet”
Efter ett par år placerades jag på en gård i Ravlunda i Skåne. Där var rena helvetet. Jag var 14 år och hade 40 kronor i veckolön, men pengarna gick åt till att köpa mat. En gång i veckan kokade de soppa åt mig i en stor kastrull som skulle räcka hela veckan. Varje dag värmdes den gamla soppan och jag fick äta samma mat till kommande måndag då ett nytt kok gjordes för kommande vecka.
Jag fick bo i ett litet iskallt rum som helt saknade uppvärmning. Efter två år räddades jag av mina tidigare snälla fosterföräldrar i Göberga. De skickade ner pengar till en bussbiljett så att jag kom tillbaka.
Sedan flyttade det gamla paret till Linköping 1969 och då tog jag ett jobb i Restad.
Jag bodde i ett garage och fick klara mig själv och ingen brydde sig om hur det gick för mig. Första julaftonen där cyklade jag in till Tranås och försökte fördriva tiden med att gå runt och titta i skyltfönstren – jag var helt ensam inte en kotte syntes till ute på Storgatan.


Rose-Marie Backlund i Aneby, som är kassör i föreningen, blev fosterbarn 1961 då hon, som sjuåring, av Stockholms Stad placerades på en gård utanför Aneby.
Hon stannade på samma ställe i 18 år och berättar att hon ständigt skulle vara till lags.
– Man hade ett ständigt hot över sig att passade jag inte in så skulle jag skickas vidare till något annat fosterhem. Jag skulle vara snäll och lydig och arbeta hela tiden. När jag fyllt 18 år kunde jag flytta in till Aneby och ta ett riktigt jobb.
– De här 18 åren som fosterbarn har gjort att jag har svårt att känna tillit till andra människor. Jag har också tvingats hålla masken och inte låtsas om något.

Avsläppt i Tranås
60-årige Tranåsbon Anders Östergren är vice ordförande i föreningen och han berättar för TP:
– Jag släpptes av vid Tranås station, med en adresslapp om halsen, 1950. Jag minns allt exakt idag. Jag hade blå kortbyxor, en blå väst och en röd toppluva. Avsändare var ett barnhem i Stockholm.
– Jag fick en rätt skaplig behandling, men blev aldrig accepterad av alla de religiösa släktingarna till fosterhemsfamiljen.
– Jag växte upp inne i Tranås och andra barn brukade skälla mig för stockholmsjävel och horunge. Ibland fick jag ta till nävarna för att freda mig.
– Det gick i alla fall bra och jag har jobbat i många år på STIGA: s experimentverkstad.


Den som tog initiativet och drog igång Stulen Barndom är 55-årige Peter Lindberg och han står nu som föreningens projektledare och talesman – en nog så kämpig uppgift. Han var den förste, som i december förra året, vågade berätta om fosterbarnsövergreppen.
Upprinnelsen var teveprogrammet ”Stulen barndom” i Dokument inifrån den 27 november om hur illa barnhemsbarnen behandlades. Han anade att fosterhemsplacerade barn behandlades ännu värre och gav offentlighet åt detta.
Gensvaret blev stort och många hörde av sig till Peter och berättade om sina hemska upplevelser. Resultatet blev att föreningen kunde bildas för några veckor sedan. Eftersom de flesta hade utplacerats av Stockholms Stad föll det sig naturligt att börja förbereda en stämning och grupptalan mot denna juridiska myndighet.
Peters hårda år som fosterhemsplacerad på en bondgård utanför Aneby har nu valsat runt i media och många har fått upp ögonen för dessa missgärningar. Eller för att citera Peters egna ord:
– Jag såldes ut av Stockholms Stad för att slavjobba i deras ladugård. Tidigt på morgonen före skolan fick jag mocka ut skit och likadant så fort jag kom hem igen från skolan. Jag fick gå i gamla och slitna kläder och luktade koskit på långt håll i skolan.
– Fosterföräldrarna betraktade mig som en Stockholmsjävel som skulle hållas i hårt arbete och min mor kallades för hora. Ofta fick jag gå hungrig och ofta blev jag utelåst från mitt loft i hallen och fick sova i ladugården. Även på julafton blev det utelåsning och en natt bland djuren i ladugården.

68-årige Jan Olausson från Norrahammar är en av de få avvikarna i föreningen – han hamnade nämligen i en god fosterfamilj och fick kärlek och omtanke. Han är nu revisor i föreningen och berättar för TP:

”Stöttar föreningen”
– Jag har valt att vara med för att stötta föreningen eftersom jag har lång erfarenhet från föreningsliv och uppdragen som revisor. Jag bär inte heller på någon bitterhet eftersom jag var en självklar del i fosterfamiljen. Därmed kanske jag också kan bidra till att det blir lite mer balans inom föreningen.

Från de anonyma före detta fosterbarnen – de som inte vill framträda med namn, eftersom övergreppen var så råa att de fortfarande skäms, kom flera hemska berättelser.
En pojke tvingades då och då slicka könsorganen på grisar ute i ladugården medan den perverse bonden stod bredvid och skrattade.
Pojken fick också stryk dagligen i tio år.
Flera berättade att de fått sova i ladugårdar, hundkojor och källare och flera, både pojkar och flickor, blev regelbundet sexuellt utnyttjade.
En del fall har utretts genom åren, men eftersom ord står mot ord och de anmälda fosterföräldrarna till och med svurit på bibeln att barnen ljuger, så har fallen avskrivits.

En av deltagarna på träffen försökte förklara den absurda situationen så här:
– Det är ju inte vi som har slagit någon eller misshandlat någon psykiskt – det är ju tvärtom vi själva som blivit utsatta för dessa övergrepp.
– Stockholms Stad har betalat ut stora belopp varje månad till fosterföräldrar för att de ska hålla oss inspärrade som gratis arbetskraft.
Vid träffen i lördags visades också ett originaldokument i form av kontrakt mellan Stockholms Stad och fosterföräldrar. Där visas att fosterbarnen ska hållas i arbete. Enda undantag var att tillräcklig tid avsattes för läxläsning.
I detta dokument regleras också hur och när barnet skulle tillåtas ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Där ges också direktiv om hur eventuella brev från anhöriga ska censureras och att fosterbarnet i vissa fall inte alls fick ta emot eller skicka brev.


Föreningen Stulen Barndom hade vid lördagens träff bjudit in de båda politikerna Irene Oskarsson (kd) från Aneby och Margareta Andersson (c) från Vetlanda. Irene har tidigare varit gift med ett fosterhemsbarn, som dock hade förmånen att få växa upp i ett gott hem.
Båda damerna blev berörda av vad som berättades på mötet och Margareta Andersson menade att hon skulle försöka skapa en interpellationsdebatt i riksdagen.
En av deltagarna frågade emellertid om de överhuvud taget kunde sätta sig in vad en fosterhemsplacerad pojke tänker när han ligger blåslagen ute i ladugården på en gård utanför Aneby, varefter han fortsatte:
– Hur ska jag som 53-åring, som förlorat hela mitt liv, kunna lita och tro på dom här politikerna?

En kvinna berättade att hon fick sparken som socialsekreterare eftersom hon engagerade sig i fosterbarnens fortsatta väl och ve sedan de skickats iväg många mil hemifrån.
Hon menade också att det finns hjälp på närmare håll och att sådan hjälp kostar mindre pengar.
En behandlingsassistent berättade om dagens fosterbarn, som skriker efter kärlek och om att få slippa den förnedrande särbehandling de utsätts för.

Text och foto: Bevan Berthelsen

 

 

 

 

 

 

 

 

Björn Öhman från Sunhultsbrunn är ordförande i föreningen

 

 

 

Rose-Marie Backlund, Aneby, är kassör.

 

Anders Östergren från Tranås är vice ordförande i föreningen.

 

Peter Lindberg, Aneby, är initiativtagare till föreningen.

 

Jan Olausson, Norrahammar, har goda erfarenheter från sin tid i fosterfamilj.

Politikerna Irene Oskarsson (kd) och Margareta Andersson (c) var inbjudna till Föreningen Stulen barndom´s möte i Aneby.

Denna sida ingår i sajten www.frinnaryd.com


Läs även 2005-12-14 Skräckhistorierna om barnhemsbarn har blivit världsnyhet